Aftonbladet – 26 januari 1848, sida 2

ningar inom vårt land. Annat var förhållandet under de tider, då mörker och barbari herskade, men sedan upplysningen skingrat detta mörker, böra farorna icke mera vara stora, som fordom Det är icke heller endast de främmande religioneroe som göra intrång i den rent orthodoxa bekännelsen; det finnes också en fanatism, som icke kommer utifrån, utan, alt jag så må säga, inifrån sjelfva religionen, och då man under de sednare tiderne sett något enda fall inträffa, alt personer, tillhörande lutherska läran, öfvergått till en främmande trosbekännelse, så har man, under samma tid seit hundratals menniskor slutande sig till en sekt inom statens religion öfvergifva sina ärfda eller förvärfda tegar, för att på andra sidan hafvet uppsöka ett förlofvadt land. En talare har vid något tillfälle sagt, att fanatismen vore en eld och att vid allt umgänge med eld verlden onekligen lidit mindre af en öfverdrifven varsamhet, än af en öfverdrifven ovarsamhet. Denna tanke är o tvifvelaktigt riktig, men jag tror icke att deti vårt fädernesland är så farligt med denna eld som den värde talaren förmodade vara då han hadle detta yttrande, och om äfven elden en dag skulle tändas och blifva farligare än hvad den nu synes vara, så är måhända det medel, man till dess släckande bör använda, icke straffbestämmelser, utan ett helt annat, neml. att vårt presterskap med upplysning och nit förkunnar den religionslära, öfver hvilken de äro satte till vårdare, att de umgås med folket på en närmare fot och alltid lefva så som de lära. Jag kan icke annat än önska att nu, efter 200 års förlopp, den tidpunkt mätte i vårt fådernesland hafva inträffat, då samvetsfriheten, för hvilken Sveriges söner under försvunna tidehvarf icke tvekat att blöda och dö, måtte blifva en sanning uti Gustaf den stores fädernesland, och jag tillstyrker derföre bifall till motionen, isynnerhet som många lagbud ändock qvarstå, hvilka före komma alla de medborgerliga rättigheternas utöfvande af den, som till annan re!igionslära från statskyrkan öfvergått. Förändringen är också uti förslaget till ny strafflag iakttagen. Friberre Raab, Adam Chr.: Det är för mig ett bjertats bebof att få uttrycka min åsigt i denna så vigtiga fråga, ty jag bekänner uppriktigt, att äfven jag känner varma sympathier för framgången utaf motionärens förslag, som visst icke går ut på salt taga bort allt straff för öfvergången till främmande lära, men att mildra det. Emot denna mildring har ibland annat äfven blifvit framställd den anmärkning, att svenska lagar icke böra eller kunna rättas efter de oblida omdömen, som i främmande länder kunna om dem fällas. Men den värde talaren lärer väl icke kunna neka, att det är icke blott utomlands, utan ock inom landet, som omdömen bittert klandrat de lagbud, hvarför den åberopade personen blef ett offer; och ett allmänt omdöme, som finner samklang både inom och utom rikets gränser, måtte väl, utan att man derföre gör sig skyldig till enderas eftergift för opinionen, få åberopas såsom ledstjerna vid bedömandet af lagbudets lämplighet, Jag kan icke nog beklaga, att man här sökt drifva den sattsen att rätta medlet vid öfvergång till andra trosbekännelser vore, att ytligt bekänna statsreligionen, under det att man inom sig be känner en annan — att således bära andra tankar i sitt bjerta än dem men bekänner med sina läppar. Andra talare hafva väl redan före mig upp tagit till besvårande detta yttrande; men en irrlära, så farlig som denna, kan ej nog framhållas till ogillande. Eller kan man väl tänka sig någon för helgden af den allmänna statsreligionen och för den enskilda gudsfruktan mera farlig fiende, än att tillstyrka hyckleriet med det beligaste på jorden! — En annan talare har framdragit exempel från Norra Amerika, för att bevisa faran af full religionsfrihet, men jag får dervid erinra, att mo-. tionären icke ifrågasatt full religionsfribet, och dessutom äro Norra Amerikas institutioner så helt olika med våra, att jag tror detta exempel icke är lämpligt. Samme talare har vidare sagt, att den, som icke från barnaåren fått inplantad hos sig känsla för religionen, icke vid mognare år kan bibringas en sådan känsla. Jag får dock förklara min öfvertygelse vara, att då en person icke har någon religiös känsla hos sig inplantad, det är bättre, att han bibringas en sådan, äfven om den icke tillhör statsreligionen, än om han skulle framlefva hele sitt lif, utan att ha någon religion. Talaren här midt emot föresp glade de stora faror, för hvilka samhället zkulle blottställas genom ett bifall till motionen. Han förutspådde att deraf skulle uppstå allmän oro, och att friden inom samhället skulle störas. Jag önskar att se både samhällsoch samvetsfriden beskyddad, och tillåter mig svara bonom med upprepande af skaldens ord ur de bekanta fridsrösterna: Du, som hämd och hat förkunner, I din egen bimmels namn; Ser du ej att himlen unnar, Rum åt alla i sin famn. Herr Cecdirsbhiöld, Rob. Theophron: Som jag icke var närvarande då motionen väcktes och icke beller sedan kommit i tillfälle att genomläsa densamma, hade jag icke heller ämnat, att i dag afgifva något yttrande deröfver, men som jag hört br Gripenstedt och frih. Cederström, Jacob, tillkännagifva, att de ansågo utsk. endast behöfva taga närmare kännedom om 46 Regeringsformen för att finna, det allmänna lagen stod i strid med Grundlagen, och att motionen således icke afsåg något annat än att få allmänna lagen i öfverensstämmelse med grundlagens bud, så har jag icke kunnat underlåta att tillkännagifva, det jag är af en aldeles motsatt åsigt, och att jag således icke finner någon sådan strid emellan dessa lagars innehåll. 46 Regeringsformen ålägger konungen att skydda hver och en vid en fri utöfning af sin religion, så vidt han derigenom icke störer samhällets !ugp, eller allmän förarge!se åstadkommer. Efter mitt omdöme kan och bör cetta Grundlagsbud icke tilläggas någon annan betydelse än den, att Konungen förbundit sig, att lemna skydd, ej allenast åt anhängarne af vår statsreligion, utan äfven åt alla fräömmarde trosbekännare, så att en hvar må fritt utöfva sin religion. Det vill säga den religion han eger; och vid utöfningen deraf kör han vara fredad från allt proselytmakeri.