Aftonbladet – 26 januari 1848, sida 2

Godt... Förlåt, min hberre, fortfor hor, i det hon vände sig till mig; förlåt att jag icke förmått undertrycka min moderliga oro. Louis och Lucien äro icke allenast mina söner, men de äro dessutom de sista af vårt namn. Var så god ceh tag plats till köger om mig -.-.Lucien, sätt dig der!v Och hon anvisade ynglingen den till venster om henne lediga platsen. Vi satte oss vid öfra ändan af ett långt bord, på hv:rs motsatta ända man såg sex kuverter, ämnade åt hvad man på Korsika kallar familjen; dermed menas sädana personer i stora hus, hvilka utgöra en mellanlänk mellan herrskapet och det egentliga tjenstfolket. Bordet var ymnigt serveradt; men jag bekänner att jag, ehuru jag för ögor-blicket var begåfvad med en strykande aptit, åtnöjde jag mig mel att på ett materiellt sätt stilla den, utan att mitt af så många besynnerliga tankar upptagna sinne tillät mig att smaka någon enda ef gastronomiers egentliga njutningar. Det förekom mig verkligen som om jag, från det ögonblick jag inträdt i detta hus, hade inkommit i en främmande verld, der jg lefde som i en dröm. — Hvad var väl detta för ett fruntimmer, som hade sin karbin, i likhet med en soldat? Hvad var väl detta för en yngling, hvilken erfor samma smärta som hans tretundra mil derifrån efligena bror? Hvad var det för en mor, som lät sin son svärja få, att om han finge återse sin bror död, skulle han genast söga henne dei? I allt hvad jag erfarit i detta hus, fanns tillräckligt ämne till grubblerier, det måste man medgilva. Som jag emedlertid fann att den långa tystnad jag iakttog var ohöflig, upplyfte jag pannan och skakade på hufvudet, liksom för att bortjaga en hel ma:sa af icer. . . Modren och sonen märkte genast att jag ville återknyta samtalet. j Nå,, började Lucien, liksom hade han enI dast velat fortsätta ett för några ögonblick afI brutet samspråk, ni fattade således det Peslutet att resa till Korsika ?p Ja, som ni ser. Jag har längesedan upp