Aftonbladet – 24 januari 1848, sida 2

5:0 Att ärendernas beredning hädanefter ej skulle: komma att bero på justitierevisionen, utan på hvad zenom allmänna lagen eller särskild förordning stadgas. Då besvär i ekonomiska tvistemål icke kunde kötama i fråga att undergå den vidlyftiga beredningen i nedre justitierevisionen, borde således lämpligen om sådane måls behandling genom allmän lag eller instruktion förordnas. För öfrigt syntes full säkerhet för målens behöriga beredning vinnas, utan att en detaljbestämmelse derom infördes i grundlagen. ; 6:0 Att — och derpå hade hr v. H. lagt största vigt — konungamakten blefve inskränkt, derigenom att flera ärender, som förut af Kgl. Maj:t blifvit handlagda, nu undandroges statsrådet. Troligen vore justitieministern, lika mycket som hr von H., mån om konungamaktens kraft, emedan han ansåg den vara för landet af högsta vigt; men han trodde ej, att farhågan har något skäl för sig. De mål, som ifrån konseljen flyttades till högsta domstolen, kunde ej bli annat än rättsfrågor, aldrig befordringsmål. Behandlingen af vissa mål, hvilka ofta voro af den art, att de ej ens kunde nämnas, tjenade mera att nedsätta, än höja konungamaktens anseende. Kunde konungens rådgifvare ej på annat sätt erhålla kunskap om verkningarne af den ekonomiska lagstiftningen, så vore de i sanning beklagansvärda. Hr Åkerman svarade på hr von Hartmansdorffs anmärkning: att ingen enhet i målens afgörande vore att påräkna, om ledamöterne blefve flera och komme att arbeta på afdelningar — att detta äfven nu vore fallet, då en del af högsta domstolens ledamöter arbetar hvar sin tid. Detta skulle upphöra genom en förstärkning, ty högsta domstolen kunde derigenom fördelas i 2 afdelningar, den ena för brottmål, den andra för civilmål. Fördelarne af den föreslagna förändringen vore, att målen ej komme att ligga i åratal oafgjorda hos högsta domstolen och att denna, genom en mängd smärre måls öfvertagande, skulle bereda tid åt konungens rådgifvare att sysselsätta sig med organisationsfrågor. Hr von Hartmansdorff uppsteg för att gendrifva exc. Posses svar å hans anmärkningar. — Ehuru det icke var anbefaldt eller vanligt, att öfver förslag till grundlagsförändringar höra högsta domstolen, hade sådant icke varit öfverflödigt, då fråga var om dess egen förändring, såsom bruket hade varit inom kollegierna. Mot anmärkningen, att grundlagen ej bör reglementera för mycket, invände tal. att de väsendtligaste förändringar här voro i fråga. Tal. visste icke något land, der ärenderna vore på så obestämdt sätt fördelade mellan Kongl. Maj:t och domaremakten, som i Sverige, der denna obestämdhet är högst betänklig. — Grefve Posse hade sjelf medgifvit rigtigheten af anm. mot ledamöternes antal; och som man ej bör göra förändringar med fel, så borde man dröja med denna. Ledamöternes antal blefye genom det gjorda förslaget beroende af hvarje riksdags anslag; om nu Kongl. Maj:t begärde ökade anslag och dessa nekades, så vore konungamakten blottad; och det vore högst angeläget, att ej blotta sig på en sida, der man ändå har nog mycket att befara. — Grefven hade sagt, att det visserligen vore möjligt, att justitie-revisionen försvunne, emedan den ej är omnämnd i förslaget, men det vore då blott namnet; ty beredning kommer i alla händelser att behöfvas. Men när namnet är borta, är tillvaron det oci, såvida ej annat sättes i stället. Om en sådan beredning i stället för just.-rev. säger förslaget, att dermed skall förfaras efter allmän lag och serskilta stadganden. I rätteg.-balken finnas för närv. bestämmelser i detta afseende för alla lägre domstolar, men ej för högsta instansen, hvarest beredningen följaktl. kommer att bero af Kongl. Maj:ts serskilta förordnanden, hvilket talaren icke kunde gilla. Det vigtigaste af denna fråga ansåg tal. likväl vara dess inflytande på kxonungamakten. Denna kan och bör ej få från sig afsöndra, hvad densamma godt synes, utan ständernas medgifvande; och ständerna hafva visat, att de ej velat förminska konungamakten, genom at vägra bifall till förslaget om borttagande af konungens tvenne röster i högsta domstolen. Mot besvärsmålens afskiljande från statsrådet till högsta domstolen talar, att konungen, som är enväldig i den ekonomiska lagstiftningen, icke på annat sätt, än genom nämnde måls behandling, kan få veta, buru lagstiftningen verkar, och ännw ett skäl, nemligen att väl underrätter kunna vara sjelfständiga, men icke högsta domstolen, så länge en opinionsnämnd finnes. Om ett parlamentariskt styrelsesystem blefve infördt, så kunde det hända, att ett parti så förfore emot högsta domst., att den ej vår gade afgöra frågor emot detta parti. Man vet, at! sådana försök varit gjorda och följderna deraf. De kunna förnyas. Om högsta domstolen afgör saker på ett sätt, stridande mot bränvinsbrännarnes elle, privatbankernas intressen, hur skulle det då gå, när opinionsnämnden sammanträdde? Man säger att o pinionsnämnden ej får förskjuta mer än tre leda möter af högsta domstolen i sender; men om de sjelfständigaste utgå och de dem närmast utpeka: för nästa gång, så får man se. Afskaffa opinions nämnden, och tala sedan om sjelfständighet hos do maremakten! Svenska allmogen och oförvillade medborgare nöje sig ej med annat, än att gå till Kungs,, emedar de vilja komma till den, som ej; rädes för någon som är mäktigare än hvarje vederpart. Om det hände att ståndsinrättningen blefve upp häfd och samfålda val införda, skulle riksdagsmän nen blifva valda genom bearbetningar och uppvig lingar af de stora tidningarne, och högsta dom stolen beroende af de stora tidningsskrifvarne sam riksdagsbjeltarne. Skole vi blottställa oss derför? Man har äfven anfört det skäl för besvärsmålen afsöndring från statsrådet, att detta ej kan med hinna så mycket småsaker. Men den nuvarande regeringen har genom sina författningar belastat sig med 4 gånger så många mål rörande näringarne och 8 gånger så många, rörande fattigvården, son den förut hade att afgöra. — Ett sätt att öka stats rådets tid vore ock att öka de konsultativa statsrå dens antal och låta hvar departementschef föredrag: inför dem, så kunde hans kolleger hafva ledighet Ännu ett sätt vore att låta småsaker stanna ho kollegierna, liksom det är stadgadt en summa ap pellabilis i civila mål. . . Såsom man nu vill hafva det inrättadt, få vi er konung i statsrådet, en i högsta domstolen och en: statsförvaltningsärender. Det ser ut som man ville att de 3 kronorna i vapnet skulle blifva en bild icke af de skandinaviska rikenas förening, utan a konungamaktens söndring. Om ock ingen anna