Aftonbladet – 24 januari 1848, sida 2

innantill försedda med röda tegelstenar. Jag frågade min vägvisare huru dessa skottgluggar benämndes, och han svarade att de kallades hvalfgluggar (archierer); ett svar sam kom mig att tro det den korsikanska vendettan var äldre än konsten att förfärdiga skjutgevär. Ju längre vi kommo in i byn, ju mer antog den en djup prägel af enslighet och vantrefnad. Många bland husen tycktes hafva utstått belägringar och voro refflade af kulor. Då och då sågo vi genom skottgluggarna något nyfiket öga flamma, ett öga som betraktade oss der vi foro förbi, men det var omöjligt att kunna säga om detta öga tillhörde en man eller en qvinna. Ändtligen anlände vi till det hus, som jag hade betecknat för min vägvisare, och hvilket verkligen var det ansenligaste i hela byn. En sak förvånade mig dock; det var att detta hus, hvilket såg så starkt befästadt ut, ianseende till de skottskärmar hvarmed det var försedt, i sjelfva verket icke var befästadt; det vill säga att fönstren hade hvarken tvärbjelkar, eller tegels:enar, eller några andra. försigtighetsanstalter, utan blott simpla små glasrutor, som nattetid beskyddades af träluckor. Det är väl sannt att man på dessa luckor varseblef hål, dem ett öfvadt öga ej kunde misstaga sig på, ty de utgjorde verkliga spår efter kulor. Men dessa hål voro gamla, ja de hade säkerligen varit der i minst tio år. Knappast hade min vägvisare klappat på, förrän dörren öppnades, icke med rädsla, med tvekan, utan helt dristigt; och man glintade icke alienast på den, utan man öppnade. den helt och hållet. En betjent visade sig. När j:g säger en betjent har jag orätt; — jag borde säga en karl, ty hvad som utgör betjen.en, är egentligen livrået, och den individ, som härstädes framställde sig, var helt enkelt klädd i en sammetsjacka, ett par underkläder