Aftonbladet – 21 januari 1848, sida 2

RIESDAGEN. Presteståndets plenum sistl. onsdag upptogs af diskussioner öfver de tre första punkterna af Konstitutionsutskottets memorial JV 2, såsom förut är nämdt. Debatten öfver första punkten, rörande högsta domstolens organisation, öppnades med ett skriftligt anförande af doktor Broman, som började med åberopande af det yttrande han vid förra riksdagen afgifvit emot förslaget. Han anmärkte, att öfverflyttning af en del ärenders behandling från statsrådet till högsta domstolen skulle vara icke blott oformligt, utan äfven orättvist: folket hade vänjt sig vid att se sina angelägenheter i sista hand afgjorda af konungen sjelf; och hvad särskildt angick presteståndet uppräknades åtskilliga detsamma rörande ärenden, som genom förslagets antagande komme under en afdelnings af högsta domstolen pröfning, hvilket skulle gifva anledning till mycken obelåtenhet. Den åsyftade lättnaden i arbetets gång och balansernas minskning inom högsta domstolen skulle för öfrigt icke vinnas genom den föreslagpa indelningen i divisioner, då dessa finge ökadt göra med behandlingen af en del administrativa ärenden, som hittills föredragits i statsrådet. Professor H. G. Lindgren anförde, att någon förökning i antalet af högsta domstolens ledamöter ej vore behöflig för minskande af de årliga balanserna, öfver hvilka tillförene klagomål förts ; ty-på de sednaste åren hade numerären af balans-mål ansenligen nedgått. Ehuru det vore önskligt att en del mål kunde hänskjutas till högsta domstolens i stället för statsrådets behandling, lät sådant likväl sig icke göra, med mindre att högsta domstolen förstärktes af män med helt andra qvalifikationer än dess nuvarande ledamöter behöfva : och denna domstol skulle i så fall öfvergå till ett brokigt kollegium. Vidare anmärkte talaren att 403 S Regeringsformen, som tillägger opinionsnämden rält att utesluta ett visst antel af högsta domstolsledamöterna, ej blifvit bragt i öfverensstämmelse med den här föreslagna förändringen; hvadan nämde paragraf icke skulle kunna tillämpas mot de enligt förslaget tillkomna ledamöterna. Redan detta sore ett tillräckligt hinder mot förslagets antagande. Slutligen erinrade talaren om den betydliga tillökning i statsutgifterna, hvartill den ifrågavarande organisationen skulle leda. Prosten Traneus förenade sig med d:r Broman och professor Lindgren, Biskop Agardh tillade några skäl för afslag. Han höll sig mest dervid att förslaget vore så obestämdt, att man icke annat än suppositionsvis kunde säga hvarthän det skulle leda. Redaktionen vore mindre logisk; 22 8 rent af en abnormitet. Lektor Wallman var af alldeles ,samma tanka som de begge första talarne, och tillade ännu åtskilliga grunder för afslag. Prosten Sidner talade för bifall till propositionen. Han erinrade om den allmänna missbelåtenheten med högsta domstolens nuvarande organisation. Genom det förevarande förslagets antagande skulle det blifva möjligt-att en gång tillfredsställa de allmänna fordringarne på något bättre. Visst kunde man uppställa betänkligheter emot åtskilliga delar af förslaget, men de vore ej af samhällsvådlig art, utan ganska underordnade. Föröfrigt berodde det ju alltid äfven på kommande ständer, och ej på konungamakten ensam, att vidare besluta om sättet för högsta domstolens organisation, sedan en möjlighet för denna organisation, genom antagande af ifrågavarande proposition, blifvit gifven. I detta yttrande instämde prostarne Carlander och Stabeck, professor Genberg och doktor Sandberg. Prosten Ljungdahl, med hvilken biskop Bruhn och prosten Berlin förenade sig, talade i samma syftning som hrr Broman och Lindgren. Professor Fries ansåg att de skäl, som blifvit anförda mot propositionen, icke vore antagliga, och åberopade emot dem doktor Anjous anförande i ämnet, sistl. riksdag. Den vigtigaste invändning mot förslaget, nemligen att, genom balansmålens inträffade minskning, högsta domstolens förstärkning blifvit mindre behöflig, förfölle, då man erinrade sig att tillökningen vore begärd, icke för närvarande, men för så vidt den framdeles skulle: finnas nödig. Då de administrativa oeh ekonomiska frågor, högsta domstolen efter den föreslagna reorganisationen kunde komma att afgöra, vore mindre vigtiga än de juridiska, öfver hvilka denna domstol har att besluta, såg talaren intet hinder för deras öfverlemnande åt densamma. (Detta i afseende å de omnämda qvalifikationerna,.) Ytterligare anförde han, likasom en föregående talare, att Kongl. Maj:t ej begärt att ensam besluta om bögsta domstolens förstärkning, utan i samråd med Rikets Ständer. Hvad som blifvit sagdt, med hänseende till 403 Regeringsformen, om opinionsnämden, gillade talaren aldraminst; denna nämds makt vore jemförlig med ostracismen; den vore en skamfläck i våra grundlagar. När professor Lindgren sedermera fick ordet, förklarade han, att han, som talat om 103 , delade den förre talarens tanka om densamma, och ville väl hafva den borta, men trodde paragrafen dock böra respekteras så länge den ännu stod qvar. Biskop Heurlin beropade sig på hvad biskoparne Holmström, Nibelius och Hallström samt doktor Reuterdahl vid förra riksdagen yttrat till styrko för afslag å propositionen. Frågan ledde sitt ursprung först från departementalstyrelsens införande och sedan från en annan förvillelse, nemligen att departementscheferna blifvit ansedda för ministrar, som blott borde befatta sig med de stora frågorna. Talaren höll före, att det åsyftade ändamålet, lättnad i konseljens hopade göromål, kunde vinnas genom återinförande af Allmänna beredningem; men emot administrativa ärendens öfverlemnande till högsta domstolen hade han ganska stora betänkligheter, och anförde en hel hop mål, icke förglömmandes kyrkors och fromma stiftelsers angelägenheter, genom hvilkas afgörande högsta domstolen, om det åt den öfverlemnades, skulle erhålla alltför stor makt. Dessutom, då Kongl. Moaj:t sjelf utfärdar ekonomiska och administrativa författningar, borde ock. han sjelf tillämpa dem; annars kunde det hända att högsta domstolen i sådana frågor fattade beslut, som voro stridiga mot de kongl!. författningarne. Slutligen hade man att tillämpa 4107 S i regeringsformen på konungens föredragande, om ban i något mål ådagalagt bristande kunskap och chiahlia hag man denna narneoratf vara utan hate dalen