Aftonbladet – 21 januari 1848, sida 2

af det hedervärda sällskapet; ty man visste att han vanligtvis hade fickorna fulla: den gången bade han ej heller fö; felat sin gamla vana och knappt ver ban kommen, förr än han lät kopekerna klinga, till de närvarandes stora afund. Vid detta lockande buller skyndade Gregoire fram med en butelj bränvin i hvardera handen, och gjorde det med så mycket större skyndsamhet, som han vid Iwans besök hade alt påräkna en dubbel vinst både som leverantör och som gäst; Iwan lät ej heller detta hans hopp slå felt, och Gregoire blef bjuden att deltaga i förtäringen. Samtalet föll på slafveriet, och några af dessa olyckliga, som på hela året hade knappt fyra dagar att hvila ut från sina mödor, prisade högt den lycka Gregoire njöt af sin frihet. Babl, sade Iwan, som bränvinet började att uppelda, det finnes slafvar friare än deras herrar. ;Hvad vill du säga? frågade Gregoire, i det han slog i ännu ett glas. . Lyckligare, ville jag säga, återtog hastigt Iwan. Det är svårt nog att bevisa,, sade Gregoire tviflande. Hvarföre det? Våre herrar äro knappt födda, förrän man sätter dem i händerna på minst tre pedanter, den ene en fransos, den andre en tysk, den tredje en engelsman; tycka de om dem eller ej, så äro de dock tvungna att vara med dem till sjutton års ålder; antingen de vilja eller ej, skola de lära sig tre barbariska språk, på vårt sköna ryska språks bekostnad, hvilket de helt cch hållet hafva glömt,-rär de lärt sig de andra. Vill en herre blifva något, så måste han blifva soldat: är ban underlöjtnant, är han löjtnantens slaf; är han löjtnant, är han kaptenens slafy är ban kapten, är han msjorens slaf, och så går det ända till kejsaren, som är ingens slaf, men som man en vacker