Aftonbladet – 19 januari 1848, sida 1

hade vågat koppas; också trodde tan, ait denn: lycka var honom tillräcklig. Vaninka, så stolt hon än var, hade fattat eti djupt intress2 för Feodor; han hade ju rest lemnande hennei den vissheten att han älskade henne, och under hans frånvaro bade henne: qvinliga stolthet närts af den ära, han förvärfvade i hopp att minska det afstånd, som skiljde dem; så att när hon såg honom återkomma med sitt till en del vunna ändamål, kände hon på sitt bjertas häftiga slag, att hennes tillfredsställda stolthet hade förbytts i en ömmare känsla, och att hon älskade F:odor med al den kärlek, hvaraf hon var mäktig. Hon hade icke dessmindre dölt sins känslor under en kall yta; ty Vaninka var så beskaffad; hon ville vä! en gång tillstå sin kärlek för Feodor, men ej förr, än kon fann för gedt att så göra, ville hon j att han skulle bafva den minsta aning om de känslor, han hade ingifvit herne. Så stodo sakerna ännu några månader, och detta tillstånd, som för Feodor hade varit den högsta sä!lhet, blef honom snart en pliga. Och i sjelfva verket, att älska och ständigt känna sitt bjerta färdigt att flöda öfver af kärlek, att från morgon till afton umgås med den man älskar, att vid inträdet i en salong eller vid utgången från en bal känna henne stöda sig på hans arm, och att oupphörligt vara tvunsen att lägga band på sina känslor, en sådan karop kan ingen mensklig förmåga uthärda; också såg Vaninka att Feodor ej längre kunde hafva styrka att beherrska sin hemlighet, och beslöt derföre att gå en bekännelse till mötes, som han såg att han ej längre kunde hafva kraft att hålla hemlig. En dag, då de voro ensamma, och då hon såg de fåfänga bemödanden den unga mannen sjorde, för att dölja de känslor han erfor, gick hon rakt till honom, och i det hon oafvänd: yetraktade honom, sade hon: