Aftonbladet – 17 januari 1848, sida 2

hvilken hennes hade stigit; hon kunde också, utan att misstaga sig, benämna alla vid den titel, hvartill deras rang berättigade dem. Också byste hon det största förakt för dem,som voro under excellens-värdighet. Hvad slafvar och lifegne angick, så begriper man lätt att, med Vaninkas karakter, var det som de aldrig funnos till; de voro skäggbeväxta djur, hvilka, beträffande den känsla de ingåfvo henne, voro mycket underlägsna hennes hund eller häst. För öfrigt var hon, som de flesta utmärkta fruntimmer af hennes nation, ganska skicklig i musik och talade med lika färdighet fransyska, tyska, engelska och italienska. Hvad hennes anletsdrag beträffar, hade de utvecklat sig i öfverensstämmelse med hennes karakter. Vaninka var skön, men följaktligen af en något bestämd skönhet. Hennes stora, svarta ögon, hennes raka näsa, hennes läppar, på sidorna uppdragna genom hennes ansigtes föraktfulla minspel, ingåfvo också, vid första påseendet, ett besynnerligt intryck, som först försvann när hon var med sina likar eller med dem, som voro henne öfverlägsna, för hvilka hon blott var en vanlig qvinna, då hon deremot för de underordnade förblef stolt och otillgänglig som en gudinna. Då Vaninkas uppfostran vid sjutton års ålder var fulländad, anhöll hennes guvernant om afsked, för att återvända till sitt land, emedan hennes helsa hade betydligt lidit af Petersburgs hårda klimat. Det blef henne beviljadt med denna fåfängligt präktiga tacksamhet, som är Ryssarne så egen; då befsun sig Vaninka ensam, hade endast till ledare i verlden den blinda kärleken hos en fader, hvars enda barn hon var, och som uti sin råa och vilda beundran för henne, ansåg henne som en sammansättning af alla menskliga fallkomligheter. Så stodo sakerna i generalens hus, då han fick från en af sina barndomsvänner ett bref, skrifvet på hennes dödsbädd. Förvist till sina egendomar, i följd af en uppkommen oenighet med Potemkin, hade grefve Romayloff sett sin bana afbrytas, och som han icke kunnat åter