Aftonbladet – 17 januari 1848, sida 2

ätta i fråga behofvet deraf, dels derföre, att varken eftertryck af svenska böcker utomlands ler af utländska härstädes, utaf något slags etydenhet, egt rum sedan tjugu år tillbaka, els emedan propositionen icke gaf någon anedning att hoppas, att den föreslagna lagens ntagande skulle lemna svenska författare skydd not eftertryck i Finland, det enda, som egeneligen kunde skada vår bokhandel. Ofverraskningen, som förslaget väckte, var ck hos dem, som frågan egentligen kunde angå, å roycket större, som vi tro oss bestämdt veta, tt ingen af dem som egentligen härvid kunde äknas till de sakkunnige eller intresserade, ade blifvit rådfrågade eller hörde, innan förlaget kom, i hvilket fall det troligen aldrig ade blifvit af efter de upplysningar, som derienom kunnat inhemtas. Också vittnar det m en temligen stor obekantskap med de prakiska förhållanderna, och man kan således ifrån örjan knappt förklsra saken annorlunda än så, tt någon af de utländska förläggare, som ifra ör etablerande af en allmän internationel föragsrätt och möjligen varit bekant med sitt ands härvarande minister, skrifvit derom till ionom. Nu vet man, att medlemmarne af orps diplomatique här i Stockholm i dessa ugna tider hafva föga att göra annat, än hvad le måste taga sig till sjelfva, och på den sedare tiden dessutom hafva skäligen tråkigt i Illmänhet, och ministern har derföre förmodlien varit förtjust att få ett tillfälle att uträtta lågot, samt derföre afgifvit en not om saken ill utrikesministern härstädes, hvarefter herrar tatsråder, vid frågans anmälande i konseljen, yckt att det just icke lät så illa, och derpå, itan att undersöka saken vidare eller bry sig m att höra någon som frågan här angick, gevast tillstyrkt. Vi säge väl icke precist, att så var tillgått; men det är åtminstone det sannoikaste, emedan det annars är oförklarligt bvad lags angelägenhet härvid utgjort den verkande Iriffjedern. Hvad sjelfva saken beträffar, så lärer ingen sehöfva uppehålla sig länge för att inse, att lt det goda af den föreslagna lagen stadnar i jeliva frasen, men det menliga — det faller vå den svenska industriidkarens andel. En hvar, som känner det minsta till svenka bokhandeln, vet, att svenska språket är så itet läst i andra länder, och afsättningen på oöcker härifrån utomlands så ringa, att efterryck af svenska böcker derstädes endast såsom ällsynta undantag kunna komma i fråga, nemigen icke annorlund2, än om de ske i afsigt att insmugglas i Sverge tillbaka, då de i alla all äro konfisksbla. Exempelvis kan nämnas, tt till och med i Köpenhamn afsättningen på ;venska förlager är så svag, att de fleste föräggare icke funnit lönande att sända böcker kommission dit, i anseende till de stora kostraderna. Långt ifrån att behöfva frukta för svenska böckers eftertryckande utomlands, såsida de icke sedan säljas i svenska bokhand:ln, kulle, om svenska språkets kännedom derigewom kunde spridas allmännare, än hvad nu kan ke genom afsättningen af böcker härifrån, sålant otvifvelaktigt återverka till förmån för deriten. af svenska författares skrifter för framiden. Hvad åter frågan om wländska böckers efertryckande härstädes beträffar, så tro vi först och främst icke att sådant i någon märkbar nån kunde skada de utländska bykhandlarne, ill hvilkas förmån lagen egentligen skulle komna att stiftas, enär, såsom nyss är visadt, svenske förläggare icke deraf kunna hemta något änkbart gagn. Egentligen har ej någon större entreprise af eftertryck här egt rum sedan det så kallade Bibliothek der Deutschen Klassiker atgafs. Hvad var då följden af detta företag? Jo! att smaken för tyska litteraturen spriddes med en förvånande hastigbet, oah att afsättningen på tyska böcker från Tyskland blifvit minst 40 gånger så stor efter, som före den tiden. Således har i sjelfva verket ingenting så mycket gagnat tyska förläggare i det hel2, som just detta efteriryck. Det är ett faktum af vigt, som ej kan bestridas Ett litet försök gjordes väl äfven för några år sedan att trycka Danska Classiker i Fablun, men det har ej, så vidt vi kunnat förnimma, skadat den danska bokhandeln, ej heller bar det sig länge. Emedlertid har en och annan deraf fått smak för danske författares skrifter, som förut voro obekanta. ij Det hufvudsakliga skälet emot förslaget är imedlertid, att det alldeles icke leder till det som dock skulle utgöra det bnfvudsakliga syftet dermed, nemligen skydd för utländska författare eller deras rättsinnehafvare emot intrång medelst eftertrycket. Det faller af sig sjelf, att med den jemförelsevis ringa publik, som här köper utländska böcker, och i betraktande deraf, att ett arbetes tryckning alltid förutsätter afsättning af flere hundrade exemplar af det arbetet, för att återfå kostnaden, kunde icke gerna andra eftertryck, än af författare och skrifter med redan ryktbara namn komma i fråga. Men desses arbeten, åtminstone de engelska och fransyska, eftertryckas redan förut, både i Tyskland och Belgien, och dessa eftertryckta upplagor säljas här fritt, till och med utan någon införseltull, under det en sådan likväl äger rum i alla andra länder på utomlands