Aftonbladet – 13 januari 1848, sida 3

genhet att fördöma mensklighetens sräfvarde till förädling sammanparad med dn djupaste okunnighet om de ämnen, som man med en så högstämd ton tillåter sig att bedöma. Sa bafva vi t. ex. sett en hr Rääf uti ett med maktspråk späckadt anförande å riddarhuset, kasta sig öfver det nya lagförslaget, och doc dervid förråda en så grof okunnighet om hvad som passerat inom rätislärans och lagstiftningens sfer på de sednare decennierna, att ban blottställt sig att blifva utskrattad af hvarje juris-studiosus, som lgt sig det ringaste vinning om att något följa med brettmilslagstiftningens bistoria. Så hafva vi sett en författare i Tiden uppträda och med stora anspråk på ofelbarhet klandra att i de nya sir: ffl-garne röjer sig en lendens, at vid bo:ttzgande och inskränkande af de hittills gällande straffarterne sutvidga frihetsstraffens anvärdsnde samt till styrkande af sin sais åberopa ett yttrande aj den berömde tyske juristen, professor Mittermaier. Tidens stribent ådagalägger härigenem uti hvilken exempellös okupnigtet han sjelf sväfvar rörande de ämnen, i hvilka han upphäft sig till domare öfver några af vårt lands utmärktaste rättslårde. Hvar och en, som har reda på Mittermaiers åsigter i rätsläran, känner dock att det just är han som ifrigast kämpat för dödsoch skamstreffens aflysande samt frihetsstraffens allmännare antzgande. Se här vågra ord, uttalade af Mittermaier uti hans afskedstal såsom president vid fängelsereformvännernas möte i Frankfurt am M:yn den 29 Sept. 1846, hvilka tllräckligt utvisa turu ringa stöd Tiden och de Rääf-Hartmansdorffska lä rorna hafva att hemta af nämnde rättslärdes åsigter. Sedan talaren yttrat den förhoppning, att de vid mötet fattade beslut äfven måtte träda i lif cch verksambet, fortsatte ban: men för detta sändamiål, måste lagstifiaren iklida sig en ny omenniska, och : lösgöra sig från fördomarne, shvilka ännu äro alltför djupt rotade i ssmtipdens kött ech blod. Detta utvisar afskräckPningssystemet, som fortfarande dyker upp i oständerförsamlingen,. (Hvad säger herr Rääf på r.ddarhuset?) Vi önska intet sentimentalt väsende; kraftigt cch energiskt skall straffet blifva; ett allvarligt straff är i sig sjelf verkpsami; men vi önska blott ett sträcksystem pSom hvilar på moralisk grund. — Från afspärrningssystemet får den religiösa känslan icke vika; det är en af de bästa häfstänger sill förbättring. Men vi mena icke en relipgion som slår omkring sig med oklara mystinska: fraser (såsom Tidens och br Rääfs!) utan den religion som räcker menskligheten bropderhanden, i stiftarens anda, som predikade pkärleken. Talaren protesterace i menstligshetens namn högtidligen emot hvarje penitenstiärreform, som ej tillika afsåge brottmilslabgarnes förbättring och afskaffande af de vanvärande straffenn, samt bevisade genom cn mängd exempel; så vil grymheten som orättvisan af de vanärande straffen, hvilka med rätta kunde kallas en vanära för vår tid och vår civilisation. — — ,Tiden, mina herrar! är allvarsam och blir det än mer. Maskens, byckleriets tid är förbi; vi behöfva kraft cch senergi, aktning Cch ordning, men hat mot den frihet som vågar förgripa sig på friheten, vi beböfva välvilja och kärlek! Farväl mina herrar Ip : Hvad tycka T.dens herr:rs; samt pherrar, Hartmansdoiff och Räåf, med sina skampålar och spökikar, om dessa Mittermaiers ord? )eh en sådan auktoritet åberopas af Tiden, som sjelf så ifrigt kämpat för bib-hållandet af wår tids och civilisations vanära?! Mittermaier har med några få ord betecknat jelfva lifselementet af den princip, sm framnanat dagens stricer rörande samhällsoch ättslärav. Hat mot den frihet som vågar förgripa sig på friheten!s Det är den medborgeriga friheten som utkåmpar humanitetens och ipplysningens kamp mot bördsoch privilegiirihetens, de medfödda förmånernes vapensvener, sem skulle jaga folkbildningen och den vidgade upplysningen lingt bort från våra samhällen till urstogirne, om sådant stode i deras nskt! Man vill j ännu erkänna arbetet såsom ett kapital, frihetens förlust såsom ett ingrepp så väl statens, som individens äganderätt, och lerföre kan man ej fatta att frihetens förlust nnebör ett hårdt, ett djupt ingripande straff, utan att dermed förenas någon fysisk tortur. Månne man icke begriper, eller icke vill bestipa att frihetsstraffet på samma gång är det nenskligaste och djupast gripande af alla kända straffarter? i Af de orsaker vi nu anfört samt då men, på den upphöjda plats i samhället som hr presidenten von Hartmansdorffs, anse sig tillstänligt ati offentligt uppträda emot en på moraiska rättsgrunder byggd lagstiftning, och kämpa ör bibehållandet af ett djuriskt str:ffsysterns ned. dertill hörande barbariska straff, som relan i andra länder blifvit aflyste med den påöljd att brottsligheten derefter visat sig varai tagande: skall säkert hverje upplysningens vän erfara en sann tillfredsställelse deröfver tt allmänheten sättes i tilllälle att inhemta de riciper, hvilka ligga till grund för ett stiaffystem, som betraktar brotislingen såsom menliska — icke såsom djur. Oivsnstående srbete om fir gvården, samt de lmännare orsakerna till brotten, rekoc menleras af sådan anledning: såsom ett ord i sivom tid.: Man skall deruti finna mången sanring förtjent af ett sllmänt bebjertande. :Afandlingen utmärker sig för klarhet i framtällnipgen, ssmt en djup och sann uppfatt ipg al straffsystemets moraliska cch religiöst Progg. KR RA Tj: I mas nallar dat bhafrn mt