Aftonbladet – 13 januari 1848, sida 3

månader ännu håller jag mig uppe, och när denne värdige hedersman, tillade han ironiskt, visande på den frodige herrn, köpt denna sista jordl:pp, hvarpå vi stå, liksom ban redan köpt allt det öfriga, så... här slutade han meningen med en dragning på läppen, ett försök att le, och en tragisk gest med handen. Åh hål det är väl inte så förtvifladt heller, tröstade den bleke gästen, jag hörde nyss din vackra fru gifva åtskilliga befallningar, som påtagligen åsyftade en fest, och ...n Jay hon. vet inte huru våra affärer stå, hon tror ett vi ega allt hvad vi se omkring 0ss, och jag har inte bjerta att väcka henne ur denna villfarelse., ! Hjerta,, skrattade den gamle sprätten, yjag trodde du inte brukade det ordet mera v5 gin kära hälft, och jag tror nästan Vi. det är förlågenheten att komma f;am med något liknande en syndabekännelse, som här vid leg får intaga hbjertats fum., Den tilltalade svarade ej; han reste sig hastigt, och, förande sin arm under sin magra gästs, gick han med denne för att se om hans saker. voro inpackade. Herrn i ridstöflorna följde småsjusgande efter. När solen ren och klar med sina första strålar blickade in emellan träden i den långa all n, belyste hon de trenne herrarne, som rullade bort i en elegant resvagn, under det tt den unga frun ännu sof en lätt och orolig slummer, der hon åter var försatt i sin vindskammare, smekt af den, som nu utsin afsked rest bort ifrån benne. Med en sucz vaknade hon, låg en stund i djupa tankar, g— tankar, )