Aftonbladet – 13 januari 1848, sida 2

sköte behålla medlemmar, som bekände rakt emot dess läror stridande satser. Prosten Trareus uppläste konventikelsplakatet, för att ådagalägga, att enskilda andaktsöfningar icke genom detsamma vore förbjudna, utan blott enkannerlig gudstjenst, dervid vederbörande prestman ej biträdde. Prosten hade för öfrigt sjelf vid denna riksdag väckt motion om en revision af berörde plakat, och vore således böjd för en modifikation deraf. Biskop Heurlin, som i egenskap af ledamot i kyrkolagskomiteen deltagit i dess förslag, hvilket doktor Sandberg nu upptagit såsom sin motion, kunde ej annat än instämma deruti; men herr biskopen ville erinra om en brist, som skulle uppstå i lagstiftningen, om det nya kriminallagförslaget så väl som kyrkolagskomitens förslag antoges. I kriminallagförslaget bestämmes icke alls något ansvar, hvarken för konventiklar eller för affall ifrån den rena evangeliska läran. Talaren ville ej ingå i bedömande af hvarthän detta skulle leda, men det vore uppenbart, att en sådan strsfflöshet skulle gripa djupt in i hela vår kyrka. Han nämnde det, på det .Lagutskottet måtte komma i tillfälle att pröfva, huruvida tiden nu vore inne att proklamera en så vidsträckt religionsfrihet, som konventikelplakatets afskaffande i förening med kriminallagförslagets antagande skulle medföra. Doktor Thomarder hade ej föreställt sig, att en religionsfrihet, utan allt ansvar för affall, skulle vinna sanktion. Har man medgifvit någo. sådant, så får. här tas tillbaka, eller tillses, huru förenlig friheten är med kyrkans bestånd. Dock vore, efter hvad talaren trodde, farhågan för en så fullkomlig ansvarsfrihet för affall från statskyrkan alldeles öfverflödig. Doktor Sandberg förklarade, att frågan om affall alldeles icke hörde hit. Han begagnade derjemte tillfället att tacka doktor; Annerstedt för det försonande sält, hvarpå han gått tillväga inom domkapitlet, då de norrländska läsarne der förhördes. Men till svar på doktor Annerstedts yttrande, att inga åtgärder från vederbörandes sida framkallat schismen hos de norrländska läsarne, framhöll talaren åtskilliga omständigheter, som visserligen gjorde ursäktligt, att nämnde sektanhängare för sina själars salighet skiljde sig från en kyrka, som sjelf stötte dem ur sitt sköte, då den vägrade dem åtvjutande af den hel. nattvarden. Doktor Annerstedt hemställde i anledning häraf, om doktor Sandberg såsom luthersk prest trodde sig kuona meddela sakramentet åt menniskor, som förklara sig icke allenast icke vara syndare, utan fullkomliga som Gud sjelf, i ordets egentligaste mening. V. talmannen biskop Hedren, som under denna diskussion förde klubban, erinrade att öfverläggningen kommit på afvägsar, då den, emot riksdagsordningen, ingått i dels klander, dels försvar af offentliga autoriteters åtgärder. Doktor Thomandir bade äfven begärt ordet, för att anmärka den grundlags7 vidriga riktning diskussionen tagit, och påminde att ståndet vore sammankalladt för att bebandla verldsliga angelägenheter, men ej för att slita kasuistiska stridigheter, hvilka vore fremmande för både tid och rum. Doktor Gumeelius, ehuru instämmande i doktor Sandbergs motion, påyrkade dock att ansvarsbestämmelserna för afvikelser och affall från den rätta tron icke måttejså upphäfvas, att man bara bade noll qvar. Härpå svarade doktor Thomander, att nollan ej ingår i hans aritmetik; om man också uppbäfver konventikelplakatet, återstår dock åtskilligt i grundlagen, civillagen och brottmålslagen, som talaren ej kunde anse lika med noll. Samma mening yttrades af biskop Heurlin. Utom förutnämde talare uppträdde äfven prosten Sidner, understödjande motionen, och doktor Pettersson, som biträdde biskop Heurlins mening ang. nödvändigheten af ett stadgande om huru borde förbållas med affällingar; hvarjemte komminister Janzon i början af diskussionen uppläste sitt anförande, det A. B. förliden tisdag meddelade in extenso. Detta var hufvudsakliga innehållet af diskussionen d. 4 Jan., endast ett litet förspel till debatten i går. Uti gårdagens plenum hade doktor Stenlämmar ett långt diktamen emot d:r Sandbergs motion; ban medgaf dess ädla syftning och misskände ej motionärens bevekelsegrunder, ehuru hårda och orättvisa de anklagelser voro som en broder framställt mot en del af sina bröder, kyrkens tjenare, då ban med deras kallsinnighet urskuldade de inom evangeliska kyrkan sig stundom uppenbarande förvillelser.Anförandet upprepade åtskilliga förut sagda anmärkningar, och innefattade äfven en karakteristik af Erik Jansenismen. Emot det af d:r Sandberg anförda exemplet på tillämpning af religionsplakatet anmärktes att lagen vore god, oaktadt en oriktig och vrång tillämpping kunde ega rum. Yrkades att det ifrågavarande lagbudet måtte bibehållas tillsitt syfte och: hufvudsakliga innehåll; motionens antagande :skulle leda till samma mål som motionerna på riddarhuset om religionsfriheten och judeemancipationen. Slutet på anförandet var en profetia, att den sig så kallade sllena saliggörande kyrkan skulle öppna sina portar, för att emottaga de affälliga. Doktor Reuterdahl också skriftligen. Han ville icke låta hvarje kraft verka. Den till upphäfvande ifrågasatta förordningen vore god, då den åsyftade att tillbakahålla en ond kraft; dock måste medgifvas, alt förfalthingens straffbestämmelser vore obilliga och allt för stränga. Motionen vill ba ett kyrkolegbud upphäfvet, men sätter ej något annat i stället; fullkomlig strafflöshet borde: dock icke ega rum. Olägenheterna af religionsplakatets bibehållande till dess saken blifvit skärskådad i sammanhang med andra dermed gemenskap egande ämnen, vore afbjelpta genom andra redan tillvarande författningar. Prosten Ljungdakl inskränkte sig till att instämma i doktor Stepbammars mästerstycke till anförande. Prosten Melen instämde i frågan om nödvändigbeten att upphäfva konventikelsplakatet, men ville hafva någonting annat i stället; kyrkolegskommittens förslag vore ej tillfgllest. . Prosten Forssell meddelade åtskilliga upplysningar om Erik Japsson och hans anhängare, samt fåstade synnerlig uppmärksamhet på en bok om Erik Jansenismen i Helsingland. Doktor Thomander ansåg, i likhet med den förre talaren, att det exempel af Erik Jansarne, motionären valt till stöd för sin motion, varit olämpligt. Erik Jansson vore till moral:som insigt så beskaffad, att man inom detta högvördiga stånd ej borde spilla många ord på en sådan person. Om 4726 års plakat aldrig funnits, skulle förfarandet med Erik Janssarne hafva blifvit alldeles detsamma, som det blef; ty man hade och har ju alltid ännu den kongl. stadgan af år 4735. Den blir det tillfälle att tala om, när nya kriminallagen förekommer till pröfning. Af den skarpa färgläggning man å ömse sidor gif