Aftonbladet – 13 januari 1848, sida 2

— I AA Ack ja, svarade den unga, bemödande sig att dölja det leende, som gummans tal emot hennes vilja framkallade; nog är jag tacksam mot Gud för denna lycka, men jag var rätt så lycklig förut. Gud vare oss nådig, att höra sådant, förebrådde fastern; är det inte reelt siden du har på dig? Aldrig har jag sett en så grann brud. Det säger jag, för min del åtminstone, om jag vore klädd i svart siden och myrtenkrona på bufvudet, si skulle j:g inte gråta, om också min brudgum skulle låta mig vara ensam en åtta dagar i början. ,Söta faster, jag är ju glad,, skrattade bruden, och alltsammans är som en dröm. Att jag för några timmar sedan blef vigd och att min man är rest, för att komma åter och hemta mig till ett stort och grannt och präåktigt hem, det kan jag knappt fatta. Ne-nej det undrar jsg inte på, jag är alldeles yr, jag.s Hvad skall då faster bli, när hon kommer med mig till detta hem? Kära barn, det gör jag aldrig,, sade gumman beslutsamt, j2g är väl enfaldig och bar klent begrepp, men så mycke förstår jag att jag inte passar der, och det blir aldrig bra. Nå, hur skall jag då passa der? Åh du, det blir allt annat, det får du se dig om. Nej! låt mig vara der jag är, det är bäst. Så talade de båda tills natten sänkte sig med ro öfver den gamlas ögon och med underliga och mingfärgade tankar öfver den ungas, som voro öppne, klara och fremtaande för sömnen.