Aftonbladet – 13 januari 1848, sida 2

laren anmärka, att männen af facket vore långt ifrån eniga i det förevarande ämnet, och att goda autoriteter kunde anföras, äfven för statu quo, t. ex. amiral Wirsn och den aflidne konungen, som voro med på deån tiden då anstalterna gjordes för flottans station i Götheborg — ett etablissemang, som hade kostat för mycket penningar, att nu säljas för en spottstyfver. Talaren önskade; att man måtte gifva sig till tåls, så länge ingen sådan nöd vore å färde, som rättfärdigade ett bortslumpande af det dyrbara etablissemanget i Götheborg. Många instämde häruti. Biskop Holmström, åter, var af samma åsigt som d:r Gumaelius; och hade gerna, innan frågan här afgjordes, velat höra de upplysvinogar, som vid dess behandling på Riddarbuset kunde förekomma. Afvenså prosten Traneus. Han anförde en an nan amirals autoritet, emot Wirstes. Hvad angick det financiella af saken, hyste prosten visserligen sina betänkligheter, men vågade ej vidare utlåta sig deröfver. Biskop Hedren hade ej funnit någon betänkligbet vid att biträda utskottets mening. Utskottet hade ej värit behörigt att äska upplysningar inom Kovoungens egen rådkammare; ochi det skick ärendet blifvit öfverlemnadt till utskottets bepröfvande, hade dermed för närvarande icke kunnat annorlunda förfåras än som skett: man hade på det vördnadsfullaste sätt lemnat frågan öppen, och nu vore ipgenting vidare att göra, än i all stillhet och underdånighet afvakta en ytterligare. kongl. proposition. (D:r Gumelii yttrande lät sluta till, att en sådan vore att förvänta.) Biskop Agardh yrkade återremiss. Doktor Reuterdahl ansåg att en återremiss ej skulle skada; hvaremot, genom bifall till utskottets förevarande utlåtande, frågan möjligen skulle afskäras. — Doktor. Gumaelius erhöll åter ordet, och besvarade några anmärkningar emot hans förra framställniog. Han hade aldrig yrkat att utskottet skule intränga i Konungens konselj; de uppl;sningar han förskaffat sig, hade erhållits på andra båll, och stode till buds äfven för andra, som vilja förskaffa sig dem. Ej heller hade han velat säga att någon ny kongl. proposition i förevarande ämne skulle blifva sflåten; men att den som bäst vore behörig att upplysa och bedöma saken kanske i detta nu gjorde det inför det stånd han tillhör. Den af en föregående talare omnämnda förmåga att känna sig för, hvilka utsigter en sak hade att vinna framgåpg, vore en egenskap, som talaren icke lyckats till den grad förvärfva sig, att han derifrån kunde hemta skäl för afslag å Kongl. Maj:ts propositioner. Doktor Thomander erinrade om vältaligheten af historiska facta: Marstrand kan intagas, det vet man af erfarenheten; Götheborg hade deremot aldrig blifvit intaget, och det vore väl för bandeln om den staden fortfarande kunde skyddas. Ibland skäl för inrättande af det ifrågasatta etablissemanget vid Marstrand, hade äfven anförts att det skulle leda till besparing: skall man tro, så är det bäst att tro d:t som låter besynnerligt; således, efter det är en besparing att hafva tvänne etablissemanger, måste besparingen bli ännu större om man har fyra, och om man bar åtta etablissemanger, kosta de kanhända ingenting. Talaren slöt sig till ;ståndets främste ledamots (biskop Hedrån) åsigt, att det ej vore grannlaga att begära några ytterligare upplysningar för frågans bedömende. Regeringen känner nog nödvändigheten af upplysningars meddelande och huru allebanda vältalighet behöfs då meningen är att erhålla penningar; och det vore visst af grannlagenhet regeringen afgifvit en så ofullständig proposition, — motiverna för densamma vore helt visst så ömtåliga att de ej borde offentliggöras. Talaren fann den kongl. propositionen bra, mycket bra: det sade han tvänne gånger. Då frågan om bifall till utskottets utlåtande besvarades med blandade ja och nej, anställdes votering, som utföll på sätt i gårdegsbladet nämdes, att utlålandet bifölls med nära dubbelt öfvervägande röstantal. Presteståndets debatter om konventikel plakatets 4 upphäfvande. Motionären, doktor Sandberg, yrkade, att 1726 års konventikelplakat måtte upphäfvas och i stället ett stadgande antagas, i enlighet med 2 kap. 5 S af kyrkolagskomiteens förslag, af följande lydelse: Husandakt må prest; på den ort, der kan tjenstgör, uppmuntra; skulle oordning eller missbruk deraf. uppkomma och han sjelf ej kan detsamma afstyra, anmäle det hos domkapitlet: skulle ej heller domkepitlets åtgärder hafva åsyfiad verkan, må saken hänvisas till konungen, som pröfvar om och hvilket ytterligare förfarande vidtagas bör. Såsom motiver för denna motion hade doktor Sandberg anfört, att läsareoroligheterna i Helsingland blifvit framkallade, åtminstone vunnit styrka af det ifrågavarande konventikelsplakatet, och att flere hundrade personer i följd af denna författning blifvit drifna i landsflykt. Den likgiltighet, som rådde i det religiösa lifvet, underhölls genom detta plakat, då hvarje varmare, känsla för det gudomliga benämnes svärmeri, och, då den vågade öppet framträda, vore utsatt för förföljelser. Motionären hade anfört exemplet af en person, som för den förbrytelsen att å söndag i flere åhörares: närvaro hafva läsit ur. Bibeln äfvensom bönen Fader vår, blifvit dömd till högsta kroppsplikt; 28 dygns fängelse vid vatten och bröd, och det på grund af 4726 års konventikelsplakat och 3 kap. 6 8 Missg. B. Det andeliga lif, som vill -uppspira bland folket, borde icke undertryckas, eller möjliga villfarelser i trosläran korrigeras af länsmän och fjerdingsmän. På det sättet hade kristendomen blifvit en helgdagsrock, som efter slutad -gudstjenst hänges på spiken till nästa söndag. Beklagande att endel lärares synbara kallsinnighet för sin sak gifvit fart åt folkets liknöjdhet eller svärmerier, hade motionären tillika fästat uppmärkheten på vigten af att icke ordinera prester utan med noggrann urskiljning. Doktor Annerstedt anmärkte, att det vore en stor och hufvudsaklig villfarelse, då doktor Sandberg förmenat 1726 års religionsplakat hafva framkallat uppträdena i Helsingland. Såsom ledamot af Upsala domkapitel, hade tclaren haft närmaste befattningen med detta mål, och kunde således meddela faktiska upplysningar om marchen af ifrågavarande religiösa rörelser; :han ville med sin skildring visa, att det ej varit förföljelse som framkallat schismen, men att denna nått sin höjd redan innan någon åtgärd emot de villfarande vidtagits: först sedan bokbålen på flera ställen brunnit, och de vilda svärmarne vid kyrkvägarne nedkallat bimlens förbannelse öfver alla kyrkogångare — först då blefvo ett par af sektens hufvudmän inkallade till kapitlet. — Religionsplakatet bade aldrig blifvit tillämpadt emot Ana Fr ooassKnAs darac land fnte var frivillig. Men