Aftonbladet – 13 januari 1848, sida 2

—S — — — rr rr ringarne på sin hand. Hennes bjerta slog oroliga och våldsamma slag och blicken var skymd af tårar, när hon höjde den för att vända sig vill en person, som suttit helt tyst i soffan och betraktat henne. Det var en gammal gumma af ett ganska simpelt utseende, men med ett godt och välmenande ansigte. De stora röda händerne, befriade frin ett par hvita handskar, som lågo på bordet framför henne, voro ihopknäppta omkring en stor hvit näsduk. Den blanka svarta bombasinsklädningen, hvarpå en broderad tylltrage gjorde en särdeles god effekt, den skenbarligen splitter nya shawlen och dito mössan gåfvo en viss högtidlighet åt gummans person. pBevara mig, barn! jag tror du gråter, sade bon förvånad; du som varit så glad i din olycka och burit dina bekymmersamma dagar så lätt; du gråter när du är så lycklig någon menniska kan vara. Det är stor synd, ja riktigt, att kasta stenar emot Vir Herre. Söta faster sade den unga flickan, i det hon gick fram till gumman och tog henne om balsen; jag är visst nöjd och Jycklig, men ... ,I vad för men? afbröt den gamla; du bar ju en god man och du är ju så fin och grann, att en riktigt kan förgapa sig. Jag satt just nu och såg på din klädning och tackade den milde Guden, att han låtit mig lefva till den dag, då jag fick se dig så lycklig. Och helt rörd förde gumman näsduken till sina ögon; men som hon ej nändes begagna den. vidare, tog hon fram en blårutig linneduk bakom sin rygg och sänkte sin af rörelsen karmosinröda näsa deri.