Aftonbladet – 13 januari 1848, sida 2

RR — — mn De långa åtta dagarna hade försvunnit. Och hade ej den unga för detta sörmmerskan baft sin brudkrona, ren vissnad och hängande på spegeln att beskåda, skulle hon trott att allt var som förr i denna lilla kammare med sin siska och sin törnroskruka. Det var afton och solen sken bjerrt in på väggen öfver soffsn, belysande den vackra frun, som med hufvudet mot handen, lyssnade till hvarje ljud i trappan. Nu hördes steg, snabba och raska, dörren rycktes upp och de båda makarne lågo i hvarandras armar. Den gamla fastern lade arbetet ifrån sig på bordet, glasögonen derpå, reste sig långsamt och gjorde en djup nigning, men som ingen: såg henne, satte hon sig tyst ned igen, återtog glasögon och arbete, och beslöt att vänta tåligt. Doagen derefter voro samma personer på samma ställe, men nu var det ändtligen fastern som spelade första rollen. Den unga frun stod resklädd vid sin mans sida och tryckte med rörelse den gamla gumman i sin famn. Farväl min goda gamla faster. Höga snyftningar från gumman besvarade dessa ord: Gud välsigne dig, käraste Lovisa — du som sörjt för mig så väl och gifvit mig detta lilla rummet, som det står. Jag kan aldrig nog tacka herr brukspatron för sin godhet, vände hon sig till den unga mannen och neg. Han tog hennes händer mellan sina och kysste dem aktningsfullt. Den unga qvinnsn, som i så minga år bebott denna lilla kammare, sade den nu i en sorgsen blick farväl. Det var något så beklämt midt i hennes Jycka. Hon vände ögonen med en rörd