Aftonbladet – 11 januari 1848, sida 2

Detta anförande föranledde en kort diskussion emellan grefvarne Anckarsvärd och Jacob Spens, som ansågo det lagstridigt att för lika brott ådöma olika straff, och hr von Hartmansdorff, som förklarade sin mening vara, att de nymodiga straffsätten endast i nådeväg skulle användas mot brottslingar, samt bh. exc. grefve Löwenhjelm, som ansåg nödigt att här, liksom utomlands, anställa försök med det pya straffsystomet, innan det rigtigt infördes. Hr Munck af Rosenschöld hade, såsom förut är nämndt, anledning till anmärkning mot sex af konungens rådgifvare. Af grefve Jakob Spens upplästes ett anförande rörande de nya kriminallagförslagen, och af hr von Hohenhausen ett annat, med anlednivg af grefve Anton Gyldenstolpes motion angående åtskilliga förändringar i bankens verksamhet. ert Högv. Presteståndets diskussion i anledning af doktor Sandbergs motion om upphäfvande af förbudet mot konventiklar eller enskilda religionssammankomster. Det är redan bekant genom en föregående kortare notis, att en debatt inom högv. presteståndet egt rum öfver denna fråga, och Red. bade ämnat att i dag kunna meddela densamma efter det justerade protokollet, i anseende till det intresse det måste ega, att lära känna vår statskyrkas represenvtanters åsigter i ettsådant ärne. Red. är likväl hindrad att kunna följa denna önskan, af ett skäl, com vi anse för en skyldighet att nämna, emedan samma omständighet äfven förekom vid flere tiilfillen under. förra riksdagen, och ännu åtskilliga gånger äfven under det följande af denna torde ligga i vägen för återgifvandet af öfverliggningar i presteståndet så bastigt, som vi skulle önske, så vida det ej skulle ske efier de nawurligtvis ofullständiga anteckningar, som en referent på läktaren kan göra vid åhörandet, och hvilka kunna vara tillräckliga för attsamma afton eler dagen derpå i korthet berätta om hvad som förefallit, men icke för att meddela diskussioner af den vigt, att både talarne och allmänheten ega anspråk på att få ordalagen åtminstone i de hufvudsakligaste delarne noggrannt återgifna. Läsaren kan af denna inledning se, att vi komrma med ett litet klagomål. Detta går likväl icke ut på att tillvita de herrar, som hafva det högv. ståndets protokoll om händer, någon ogenhet emot publiciteten; tvärtom begagna vi tillfället att i detta hänseende vitsorda den liberalitet och välvilja, hvarmed våra önskningar alltid mötas å deras sida. Men felet ligger, om det tillåtes oss nämna det, hos herrar ledamöterne sjelfve, väl icke hos alla, men några. När protokollet justeras, heter det nemligen vanligen: doktor N. N. anförde — påsedin; prosten N. N. yttrade — påsedtr, 0. s. v., dervid ordet påsedt betyder, att den talande sjelf uppsatt sitt anförande, eller ock genomläst protokollistens uppsättning deraf; men det påsedda yttrandet uppläses icke, utan kan konceptet alltför väl befinna sig i allsköns lugn hemma på den värde talarens skrifbord eller vara bortlånt hit eller dit. I ståndets kansli finnes det ofta icke beller. Vi tro oss göra sekreteraren en tjenst genom att fästa hrr ledamöternes uppmärksamhet härpå, och att yttranderne alltid vid och efter justeringen borde finnas vid protokollet; endast på det viset kunna de få dem återgifna. Vi kunna ej heller föreställa oss, att de högv. fäderne sjelfve skulle anse hvad de sagt så föga förtjena alls mänhetens uppmärksamhet, att ingen skulle fråga efter att läsa det. Om de respektive riksstånden hade varit betänkte på att vidtaga ett sådant protokollsföringssätt, som det ifransyska deputeradeoch pärskamrarna brukliga, der ett större antal personer, 6 eller 7, omvexla med anteckningen 2 å 3 minuter hvardera och derefter genast uppsätta det antecknade, medan det är i friskt minne, hvarigenom hvarje muntligt yttrande, af hvad längd som heldst, kan vara färdigt på papperet till genomseende inom en balf timma efter sedan det hållits, så hade ledamöterne, särdeles i presteståndet, hvarest de nu sjelfve mycket biträda med den skriftliga uppfattningen efteråt, besparat sig mycket besvär. Till detta ändamåls vinnande behöfdes intet annat, än att hela eller en större del af kanslipersonalen under hvarje plenum användes vid protokollet, då under mellandagarna så mycket flera kunde del:aga i expeditionerna. Men denna method, bvarom ett projekt vid r ksdagens början framlades i Aftonbladet, var kantäada för mycket ezkel för att genast kunna vinna afseende, och hvad värre är, den bade kunnat leda till besparing, emedan det otvifvelaktigt finne; en stor mängd personer, nog skicklige att under loppet sf 2 å 3 miruter anteckna tillräckligt af en talares yttranden, för att sedan fylla det felande ur minnet, medan intrycket deraf ännu är helt färskt. Men vi finne oss hafva kommit litet af vägen från hufvudämnet, som skulle angå diskussionen om konventiklarna. I brist af denna diskussion i dess fullständighet, införe vi här nedan särskildt ett anförande, som hr komminister Janzon vid tillfallet uppläste. Hr Janzon är förut känd af allmänheten såsom en lycklig stilist, och hans framställningar utmärka sig för en särdeles bildrikhet. Vi vilja icke påstå, att ban alltid har lika godt förråd på logik, som på poetiska blomster; tvärtom hafva vi för vår del någongång funnit den förra något sväfvande, och ett par anmärkningar härom skulie äfven kunna göras vid det ifrågavarande anförandet; men en hvar kan ej ega allt, och en varm känsla jemte ett skönt och färgrikt språk är redan icke så litet, det är långt mer än mängden eger. Anförandet lyder såtunda: Komminisser Janzon: Med särdeles nöje bar jag afhört doktor Sand