Aftonbladet – 10 januari 1848, sida 3

C—d i December 1847. C—dr—9g. — Redaktionen har emottagit nedanståend uppsatts, som synes innehålla flera upplysand sakuppgifter angående kronobetjeningens tjen steförhbållanden. Vi befare blott, att hvad hä; öfverklagas, i anledning af en del af fogdebestyrens obehöriga öfverflyttning på länsmännen låter äfven sig utsträckas till länsmänsbesty rens kastande på fjerdingsmännen. I allmän het utvisa alla dessa så ofta hörda klagomå öfver tjenstebördornas orättvisa fördelning, at det icke är nog med, att blott skaffa landtsta ten förhöjda löner, utan att sjelfva dess orga nisation behöfver förändras och bestämda instruktioner utarbetas. En liten anmärkning vid Kommitterades Be tänkande angående frågan om Landtstaten. reglering. (Dagl. Allehanda N:ris 257, 258, 260 264.) Vid berörda i öfrigt förtjenstfulla betänkande hvaruti kommitterade, efter åtskilliga antagna all männa grunder, såsom bibehållande af expeditionslösen, men deremot afskaffande af alla provisioner utom för utmätt fast egendoms försäljning: Om boställens bibehållande endast för kronofogdar och länsmän och om lönernes lämpande efter hvad be hofyvet för tjenstemännens bergning skäligen påkallar och med, afseende på olikheter uti göromålen: mängd m. m., i underdånighet föreslagit samtlige landtstatstjenstemännens löner, tror sig insändaren våga en liten anmärkning, i afseende på den stors skillnaden mellan de för kronfogdar och länsmän föreslagna lönebeloppen och de besvärligheter och göromål som med samma tjensters utöfning äro förenade. Att en kronofogde bör och skäligen kan vara belåten med den för honom föreslagna lönen af 150C rdr bko, ja äfven ett och annat 400 rdr mindre, kan väl ej betviflas; men huruvida länsmannen, som, om denne ej behöfver föra den stat som kronofogden, dock kan hafva lika många att försörja som denne sednare, kan ordenteligen lefva och berga sig — äfven såsom ungkarl — på !;:del af samma belopp, eller 300 rdr bko, lärer väl ingen kunna annat än betvifla. En undersökning derom, huruvida. kronofogden verkligen genom så mycket trägnare tjenstegöromål än länsmannen, gör sig förtjent af ;:delar större lön, vill insändaren, fastän ock ofullsändig, nu anställa. Med kronouppbörden, såsom det väsendtligaste af kronofogdens åligganden, plägar vanligen så tillgå: att kronofogden, på den utlysta uppbördsstämman emottager så mycket pengar som dervid lemnas, och som merendels sker blott af de förmögnare skattskyldige; hvaremot genast efter stämmans slut, restlängd å alla de, för de således mindre bemedlade, obetaldta medlen, utskrifves och till Jänsmannen aflemnas, med sträng befallning, att beloppet, ofta flera tusende rdr, indrifva och inom viss kort tid, sällan mer än en månad, restfritt lefverera. Länsmannen får således ej ensamt emottaga hvad som godvilligt lemnas honom, utan måste ovilkorligen lemna kronofogden full liqvid efter längden, med undantag blott för dem som afflyttat eller icke mäkta sine utskylder betala, och för hvilka sednare jemväl fattigdomsbevis skola af länsmannen meddelas. Ej sällan nödgas ock länsmannen, om han till äfventyrs är i sådane fördelaktiga omständigheter, för att ej, genom begagnande af den strängare, men ofta för den skyldige dräpande pantningsrätten m. m., blifva ansedd för en hjertlös och obarmhertig menniska, samt för att undvika allvarsamma och skarpa föreställningar och ansvar, hvilket sednare icke lärer uraktlåta att å den stackars länsmannen, i motsatt fall, yrkas, hos kronofogden å redovisningsdagen förskottera mer och mindre belopp af restuppbörden, som måste vara indrifven till af kronofogden bestämd dag, men som ej alltid, med bästa vilja, är verkställbart, af flara skäl som här icke är utrymme relatera. Lika förhållande är ock med andra uppbördsmedel, såsom passevolancer, rustoch rothållsafgifter, samt krigsmanshusoch brandstodsafgifter m. m., för hvilka kronofogden, åtminstone för en del, för närvarande har uppbördsprovision sig tillagd, och hvarförutan han, för utskrifning af restlängden på kronoutskylderne, ock har andel i stämmoböterne; men hvad har deremot länsmannen för sitt besvär med medlens indrifning? — intet, om ej nöjet att få handtera pengarne, samt lägga dem i god ordning och förteckna dem, så att kronofogden dermed ej besväras eller i sin vanliga beqvämliglet störes — tack för besväret hvarken får eller kan ju länsmannen vänta sig, ty kronofogden anser det ja vara länsmannens skyldighet, och denne måste ju lyda och tiga; hvilken som dock bäst gör rätt för andelen af stämmoböterna, kronofogden, som blott utskrifver restlängden, hvilket kan ske genom hans skrifvare, eller länsmannen, som, utan direkt skyldighet, måste indrifva medlen, blir väl icke svårt bedöma, heldst det alltid är bättre att taga det som godvilligt räckes en i handom, än utkräfva hvad med ovilja dock måste Betalas, men hvartill ofta pantningar och flera besvär erfordras. Låtom oss nu se till huru kronofogden vanligen sköter sine öfrige tjensteåligganden. Får kronofogden ordres från konungens befallningshafvande, att såsom kronoombud närvara vid syner, laga skiften eller andra förrättningar; så öfverlåtes detta uppdrag merendels på länsmannen — ty för dylika resor och besvär fås ju ingen betalning, och länsmannen måste ock derför få vidkännas dem; och skulle länsmannen i distriktet vara hindrad eller jäfvig vid någre förrättningar, beordras vanligen en länsman från annat distrikt till inställelse — äfven utan minsta ersättning — ty EV a a