Aftonbladet – 10 januari 1848, sida 3

uppskatta individen efter riksdalrarnes antal... Men man har tagit saken i klump, och dömt efter det jemförelsevis ringare antalets uppförande; stor sak sedan hvad det större antalet dervid lider. Vanligtvis säger man ju: bättre är, att tio brottsliga gå fria, än att en oskyldig skall lida, och detta är kristligt resonneradt; men hvar finner man väl denna sanning tillämpad i denna förordning? Ingenstädes. Väl tillåter man gesällen under resa antaga arbete, men ej på kortare tid än en månad, hvarigenom man med ena handen återtager hvad man gifvit med den andra. Någon torde måhända invända: att den ordentlige gesällen, just genom sitt uppförande, icke löper någon fara för obehag under sin resa. Vi svara härpå: om han det ock icke gör, så har han åtminstone icke lagstiftaren att tacka derför. Just han har nedsatt den ordentlige gesällen till jemnbredd med den oordentlige, och begge under hvarje annan klass i samhället, sämt, i stället för att äfven lör gesällklassen vara den fader, till hvilken den borde höja vördnadens och tacksamhetens blickar, gjort sig oåtlydd, att icke säga förhatlig. — Och hvad är väl bårdare för en individ, som eger ambition och heder, än att se sig af lagstiftaren orättvist behandlad och oförtjent till hedern och en anständig frihet förnärmad? Det är ej på sådant sätt man ingifver honom aktning för sig sjelf, för egna handlingar eller för lagen! Hvad som också förorsakat icke litet, utan mycket obehag, är den totala bristen på föreskrifven ömsesidig uppsägningstid mästare och gesäll emellan. Man vet nu icke om man skall säga upp arbetet första dagen man börjar detsamma, och att således uppsägningstiden skulle vara de föreskrifna tre månaderna, eller om man efter dessas förlopp eger frihet att flytta, eller om ny uppsägningstid skall uttjenas. Genom detta förhållande stannar ganska ofta såväl mästaren som gesällen i en brydsam belägenhet, och tvister äro också den vanliga följden deraf. Den förre kan behöfva arbetet färdiggjordt, men den sednare vill ej längre stanna; den sednare åter kan vara i behof att stanna qvar, men den förre vill ej lemna honom arbete. Att en ömsesidig uppsägningstid således är påkallad, faller klart för hvar och en som eger någon insigt i ämnet. På det högsta orättvist är det ock, att gesällen skall vara förbunden att arbeta tre månaders tid hos hvilken mästare som heldst, utan att han skall ega den minsta genfordran; man ålägger honom ideligen skyldigheter, utan att lemna honom en skymt af rättigheter. Ins. har nu, ehuru ganska ofullständigt, så godt han kunnat, sökt visa obilligheten och orättvisan i några, den kongl. förordningens SS. Han slutar derföre, af fruktan att blifva för vidlyftig, med förnyandet af sin önskan, att ljudet af hans svaga stämma ej ohördt måtte bortdö såsom en röst i öknen, utan att ens låta höra ett eko som upprepar den. Öfverallt, der menniskans värde nedsättes, blifva naturens lagar, d. v. s. rättvisan och sanningen, kränktel C—d i December 1847. C—dr—g.