Aftonbladet – 10 januari 1848, sida 3

ganska hårdt straff! — äfven åt den oskyldige, endast han af ödet dömdes att kallas gesäll. Med ringa anseende — man kunde gerna säga: med förakt har den svenska gesällen bittills — och icke alltid utan skäl, tyvärr! — varit upptagen; det ser ock ut, som skulle detta förhållande allt framgent förblifva hans lott — tiden tyckes ej vilja taga honom med sig i sin fart — hon skjuter honom fastmer ifrån sig — tillbaka!! Med djup resignation mottog han, städse bärande vördnad och undergifvenhet för högsta makten, en lag, som icke ens tillåter någon gesäll få behålla sin heder okränkt; med allsköns tålmodighet har han nu fördragit denna orättvisa i tre och ett halft år, och hoppats att hans rättvisa klagan skulle finna bönhörelse; men förgäfves har han hoppats — misströstan börjar nu intaga det svekfulla hoppets plats; man förlåte honom, om tålamodet lider mot slutet: — rent medvefande och heder äro sådana ting, som icke hos en hvar låter stoppa sig munnen till — orättvisan kan fördragas till en tid, men — tiden är ingen evighet!!! Efter att hafva yttrat ofvanstående tankar, vill insändaren nu ordagrannt återgifva de paragrafer, vid hvilka han kommit att fästa sig, ledsen likväl, att ej här kunna vid hvardera S:n foga de anmärkningar, hvartill densamma föranleder; dock med tillförsigt, att hvad här endast kan påpekas nog tydligt skall framställa sig, samt deraf nogsamt kunna bedömas. Första och fjerde SS hafva kommit i en nästan oförklarlig kollision med hvarandra, förnämligast genom otydlighet i redaktionen, och tyckas utan mehn kunna sammansmälta till en enda. Det är nemligen nödvändigt, ifall man vill hafva lagen efterlefd, att den uppsättes så, att ej otydligheter vålla lagöfverträdelser, och att man ej framkallar just det man vill söka förekomma, nemligen oordning och olydnad. Uti den 7:de träffar man åter en oegentlighet, ehuru uppkommen genom den sedermera utfärdade Handtverksordningen, och påkallar sålunda ett förtydligande eller en förändring. Den hänvisar gesäll, som vill resa från en ort till annan, till åldermannen eller ordföranden för det yrke han tillhör, för att erhålla påskrift till erhållande af pass på resan. En hvar vet väl nu, hurusom sedan den 4 Juli d. å. det icke finnes hvarken ålderman eller ordförande för något särskildt yrke; hvarföre ock man ser sig föranlåten att fråga: huru skall en gesäll, med iakttagande af Gesällförordningen, erhålla pass? Jo, följden blir, hvad äfven erfarenheten besannar, att, enär man icke på författningsenlig väg kan utbekomma sitt pass, så reser man ulan pass; och följderna af ett sådant förhållande kunna ju skada staten i ekonomiskt som moraliskt hänseende. 8de S. Har icke gesällen å den ort, der pass begäres, arbetat tre månaders tid; må han ej erhålla .pass, med mindre så är, att arbete för honom der icke finnes att tillgå; och bör, ifall sistnämnde förhållande åberopas samt ej redan är tillförlitligen kändt, detsamma styrkas genom intyg i gesällboken, meddeladt af vederbörande ålderman eller ordförande, om sådan finnes i orten, och eljest af den handtverkseller slöjdidkare, hos hvilken gesällen arbetat eller sökt arbete. z 9:de S. Passet utfärdas endast för viss resa; och skall i detsamma utsättas orten, dit gesällen vill begifva sig, den väg han ämnar taga, och tiden, inom hvilken: han, så vida ej resan genom sjukdomsförfall eller annan giltig orsak varder afbruten, antagas böra framkomma till uppgifven ort. 40:de S. Gesällen må hvarken afvika från den utsatta vägenj eller genom tiggande och pockande söka förskaffa sig mat eller herberge, eller på annat sätt besvära allmönheten, ej heller utan laga skäl uppehålla sig längre på resan, än i passet finnes utsatt. Sker någotdera häraf, vare gesällen förfallen att såsom passlös behandlas. Hvar, som af gesällen finner sig förnärmad eller besvärad, eger att anteckna förhållandet å gesällens pass, hvilket denne är skyldig att, i sådant ändamål, på anfordran, genast förete, vid vite af 3 rdr 16 sk. 41:te 6. Om under vägen till den ort, hvarå passet lyder, gesällen finner tillfälle till arbete, är honom ej förbudet att, för emottagande deraf, inställa resan, med vilkor likväl, att han med behörig person då uprgör ordentligt kontrakt, att i arbetet. minst en månad qvarstanna, samt härom förskaffar sig intyg å passet af vederbörande magistratsperson, polismyndighet eller kronobetjente. 45:de S. De vitesböter, som -i denna förordning stadgade äro, fördelas lika mellan kronan och åklagaren. Vi hafva citerat de , vid hvilka vi komma att fästa oss. Vi hafva derigenom Jemnat hvarje rättsinnig svensk det bästa tillfälle att kunna bedöma så väl den kongl. förordningens liberala eller illiberala tendens, som ock, till följd deraf, den svenske gesällens lagenliga frihet; det återstår nu endast, att med några ord motivera det klander vi djerfts uttala i de här ofvan anförde reflexioner. Om man frågar efter orsaken, hvarföre man ansett en lag, särskildt för gesällerna, af nödvändigheten vara påk llad, så lärer lagstiftaren icke underlåta att framhålla och åberopa alla de ofog och otillbörligheter, hvaraf en allmänhet finner sig betungad genom kringstrykande, såkallade gesäller. Må vi dock icke låta oss bedragas af dessa, mången gång rätt sorgliga målningar, man uppdrager för oss: utan må vi med lugn och besinning pröfva hvad man har att andraga. Hvad då behofvet af en särskild lag för gesällernå beträffar, så betvifla vi icke, att ju öfriga allmänt gällande lagar redan egåa nog kraft till förekommande af det onda. Ville man endast göra sig mödan att befordra den brottslige till ansvar enligt dessa författningar, så gjordes ock helt visst denna särskilda förordning Ööfverflödig. Men nu tyckes man vänta, att gesällen skall uppföra sig mera anständigt, derföre att han nödgas bära en obillig förordning på fickan; men man bedrager sig, ty ju obilligare lagen är, desto trotsigare och obilligare blir ock den, som skulle efterlefva densamma. Beträffande åter de beskyllningar, som tillvitas gesällerna, så har man äfven deruti begått ett misstag. Man tror nemligen alla vara gesäller, som, utstyrda med ett byite På ryggen och med knölpåk i band, icke underlåta att göra sina påhelsningar, hkvarhelst de tro sig med lock eller pock kunna erhåla något till bästa; men man bedrar sig ej sällan, dels på deras utseende, dels på deras utsago. Gjorda man sig deremot den mödan, att affordra en hvar sådan hans påss, så skulle man få sa både aktörer, gesäller, sjömän och gardister m. fl., alla afdankade och, af ena eller andra skälet, odugliga. — Droge man derefter alla obehörigas antal ifrån det hela och läte gesällernas qvarstå, så tror också ins., att de befogade klagomålen öfver gesällklassen betydligen skulla minskas, och meraberörde förordning, om ej för annat, anses obehöflig.