Aftonbladet – 10 januari 1848, sida 2

heter och att några af de många banden, som hittills hållit den fjettrad, lossats, är en förebeelse att glädja sig åt. Att sjelfva författ-. ningen kunnat vara bättre uppställd, nekas icke, men grunden är emellertid lagd och modifikationer kunna ske efter hand. Westmanlands Läns Tidning, hvars res daktion vi häromdagen hade råkat göra den orättvisan, att sätta i fråga huruvida en der befintlig, i Aftonbladet med beröm omtalad, artikel vore redaktionens egen eller hemtad ur något annat blad, för hvilket tvifvel vi efter lemnad upplysning anbålla om ursäkt och tacka för skrapan, har i sitt sista on:dagsnummer en icke illa hållen och rätt humoristisk. nyårshelsning. Författaren kastar en blick framåt på den väg, som förestår, och frågar: År det hoppets eller tålamodets kikare vi dertill böre begagna? Framför oss ser det grått och tvifvelsamt ut som en Novemberdag, och se vi oss tillbaka, så kunna vi båda, (du och jag kära publikum), i den mörka spegeln af den förflutna tidens bortrullande böljor, skymta föga 2nnat än bilden af våra egna långa näsor. Det är dåliga tider, säger man, Bonden klagar öfver förhöjda skatter, Köpmannen öfver sädesprisernas fall, Handtverkaren öfver arbetslönernas sjunkande och råämnets dyrhet, Adelsmannen tycker folk vara för raka i ryggen nu mot förr; Presten jemrar sig öfver ondskans dagliga tillvext, i thy att menniskorna ej längre låta draga sig vid näsan — — in i himmelriket, utan vilja gå dit med öppna ögon och på egna ben — — Men detta. är ju den menskliga oförnöjsamhetens alldagliga visa — hvad har då händt, som är så bedröfligt? Intet har händt, kära publikum, och derföre hafva vi fått långa näsor, ty vi trodde att något skulle hända. Nyårshelsningen vänder sig härefter in på det politiska området, och har dervid en ganska väl framställd, men temligen skarp opinionsyttring, hvilken utrymmet för tillfället dock ej tillåter oss att intaga i dess helhet. Följande lilla utdrag må dock tilläggas: En hal och slipprig bana måste den politiska vara, då ett steg framåt så ofta efterföljes af två tillbaka!!! Det kunde således se ut som om vi intet hopp hade och blott tålamodet vore den egenskap som toges i anspråk; men när fanns tålamod utan hopp? Det är ju då blott en sorglig resignation, och så långt äro vi ännu icke komne, kära publikum. (När jag sägar vi så menar jag alltid dig och mig). I thy vi hafva en fast tro på det bätres seger; vi tro på den förnuftiga öfvertygelsens — på ideernas eviga oinskränkta makt, att värma och stålsätta bjertan, att väpna armar till den goda sakens tjenst. Vi tro att denna är lik senapskornet, som i början mindre än andra frön spirar upp till ett träd, som vidt omkring kastar sin skugga. Vi tro på framåtskridandet i allmänhet derföre, att det är en helig sak och in specie hoppas vi äfven allt godt af den närmast kommande tiden. Vi tro på en ändamålsenlig ombildning af vår författning, om ej vid denna, åtminstone vid någon snart kommande riksdag — vi tro på humanitetens seger, beträffande vår kriminallags förändring, i trots af hr Rääf, den physiska torturens, Skampålarnes och Bordellernas ädle skyddspatron etc.