Aftonbladet – 10 januari 1848, sida 2

nt satte mig då på min säng och tog den lilla i knäet. Luigi irrade sig icke. Efter en hel timmas förlopp hörde vi någon sakta smyga sig genom korridoren. Ledsen vid vår tystnad hade Cintarello ändtligen beslutat att gå. Likväl väntade vi för säkerhets skull ännu flera timmar, förrän jag gick bort till Luigi och tillhviskade honom allt hvad jag sett, utan att glömma den aldr aminsta omständighet. Luigi besinnade sig ett ögonblick, derefter sade han: Jag vet nu hvar vi äro — det är ruinerna vid Epipoli, floden är Anapur — staden vid hafvet är Syrakusa — detta kapell är markisens af San Floridio.n O; min Gud!, utbrast jag; nu erinrar jag mig historien om en markis af San Floridio, som i spanjorernas tid tillbringade tio år under jorden på ett ställe, som var så väl undangömdt, att icke en gång hans värsta fiende kunde upptäcka detsamma. Ja, det är detn, sade han; vi äro i markis Francescos underjordiska hvali och så väl förvarade, som om vi redan låge i vår graf. Nu insåg jag huru lyckligt det var, att jag icke ropat om hjelp; ty ingen kunde ha funnit stället utom Cantarello. Nå väll, sade Luigi, har du något hopp? pHörns, svarade jag, det yngsta af de tvenne fruntimren betraktade mig med deltagande — det är hon som skall få veta hvar vi äro och som måste skaffa oss bjelp. yOch på hvad sätt? Jag gick fram till bordet och fann tvenne pappersbitar, som varit omkring den frukt vi fått.n Vi måste gömma allt det papper Cantarello hädanefter medför till 053 — 128 skrifver hela vår olyckliga historia, och när jag en gång igen kommerut, ger jag det hemligt åt den unga flickan.