Aftonbladet – 10 januari 1848, sida 2

Men om man, oaktadt detta, icke upptäcker vårt fängelse, och Cantarello, när han är arresterad, nekar att bekänna, så blifva vilefvande begrafne.n Är det icke bättre att dö, än att lefva ett så uselt lif. : Och vårt barn?, sade Luigi. Jag uppgaf ett rop af fasa och kastade mig öfver mitt barn. Herran tiligifve mig! jag glömde mitt eget barn. Vi beslöto imedlertid, att jag skulle fullfölja min plan. Framför allt måste jag med spänd uppmärksamhet iakttaga den minsta omständighet, som kunde leda till upptäckande af vårt fängelse. Åter förflöt någon tid, men denna gången voro vi otåliga, ty vi hade en gnista af hopp. För att ej väcka Cantarellos misstankar, måste jag dölja min brinnande långtan att komma ut igen. Han sjelf tycktes rent ha glömt hvad han lofvat mig. Fyra månader förflöto, utan att han öppnade sin mun, men jag blef så svag, att han en dag fann mig halfdöd liggande på mitt läger. . Vill ni om åtta dagar gå ut, så håll er färdig,, sade han. . . Jag bade nog kraft att dölja min glädje öfver detta förslåg, och jag nickade blott med hufvudet, till tecken att jag biföll detsamma. Imedlertid hade vi samlat allt det papper, vi kunde komma öfver och vi hade n9g for att skrifva vår olyckliga historia. . Då hen kom, fann han mig beredd. Liksom första gången band han för mina ögon vid första dörrn, och vid utgången af kyrkan tog jag sjelf bindeln af. Det var vid samma tid som förra gången samma syn, och, besynnerligt nog, jag kände nu ej mer samma lifliga glädje, som första gången. . 7 (Slutet följer.)