Aftonbladet – 10 januari 1848, sida 2

vet; i bakgrunden vid sängrn satt en gammal summa och nystade garn. j Fruntimren kände också Cantarello, men jag iakttog, att de ej en enda gång nämnde honom vid dess rätta namn. Min närvaro väckte förundran. Oaktadt min förklädnad gissade den unga hustrun dock genast mitt kön och gjorde halfhögt några skämtande anmärkningar till min ledsagare derom. . Det är en ung andlig, svarade han allvarligt. En af mina slägtingar, som har fråkigt i seminariet, och som jag tid efter annan tar med mig ut, för att gifva honom någon förströelse. Jag måste förekommit dessa menniskor högst besynnerlig. Tusende olika tankar korsade hvarandra i mitt hufvud — jag ville ropa på bjelp, förtälja allt, anklaga Cantarello såsorm tjuf och mördare; men då föll det mig in, att alla menniskor tycktes känna och akta honom, då ej en enda själ kände mig. Mången kunde taga mig för en vanvettig, som rymt från ett dårhus, och Cantarello kunde imedlertid gå tillbaka till kyrkan och mörda mitt barn och min man. Han hade ju sagt, att de skulle vara hans gisslan. Dessutom, huru skulle jag finna stället, der han dolt dem? Kunde icke ingången vara så hemlig och väl bevarad, att den vore omöjlig att upptäcka? Jag beslöt då att ej begå någon öfverilad handling, utan vänta och rådgöra med Luigi, VV ae Efter få minuters förlopp tog Cantarello farväl med de tvenne fruntimren, tog mig under armen och gick med mig ned igenom en liten gata till flodbrädden, hvilken han följde tills vi hunnit kyrkan. Derefter band han åter för ögonen och förde mig samma väg tillbaka till mitt fängelse. Jag slet bindeln ifrån mina ögon och omfamnade Luigi och mitt barn. Jag ville straxt berätta Luigi allt hvad jag sett, men han gaf mig en vink att tiga. Cantarello kunde stå bakom dörrn och lyssna. Jag