Aftonbladet – 8 januari 1848, sida 3

rikenas förnämsta högskolor ligga i hufvudstäderna, såsom t. ex. i Danmark, Preussen och Frankrike, detta likväl bos oss anses så illa, så skadligt, ja så vådligt, att man ofta hört flera af våra akademiers koryfeer motsätta sig en universitetsflyttning till Stockholm såsom en ordentlig kalsmitet, en den svenska lärdomens och grundlighetens undergång. I sednaste tider synes l:kväl en viss ändring i tänkesättet hos de lärde sjelfva hafva inträffat rörande denna lifsfråge. Att lärdomen i och för sig skulle för, lora något på att ega sitt högsäte i hufvudstader, utgör verkligen en så enfaldig förmodan, att ingen med omdöme vidare lärer hysa den; utom att det talande exemplet af eruditionens välbefinnande i Berlin och Köpenhamn kan gifva ett tillräckligt stöd åt hoppet om att något liknande borde hända i vårt goda fosterland. Det kan icke bestridas, att en dubbel fördel vore att skörda genom de akademiska fakulteternas inrymmande i Stockholm. ÅA ena sidan skulle lärdomen förmenskligas genom att sättas i lifligare beröring med samhällets större och högre -förhållanden, i stället för att, såsom nu, till följe af utopiska abstraktioner och en tom inbillniog om sin egen föregifna grundlighet, som egentligen blott ligger i uttryckssättens mörker, men ej i tankarnes djup, sätta sig i harnesk mot sjelfva de större och högre sociala förhållandena. ÅA andra sidan måste alla de talrika kretsar af bildadt folk, hvaraf hufvudstaden bebos, betydligt vinna i insigter genom att hafva högskolan midt ibland sig. De professorer, som förtjenade att så kallas, skulle säkert bekomma sina hörsalar fyllde ej blott med studenter, utan med åhörare af alla slag. Vi tala här ej om hvad som kunde vara smickrande för professorernes fåfånga, såsom lärare; men om hvad som onekligen miste göra deras eget föredrag lifligare, mera omfattande, förträffligare. Kristendomens apostlar fingo af sin store mästare ej föreskriften att sätta sig ned i öcknar; tvärtom befalldes de att gå uti verlden och predika för hedningarne. Lärdomens apostlar böra göra detsamma. Och studenterna — slutligen — skulle de väl lida af att vistas i bufvudstaden? Denna orimliga farhåga har tillräckligt blifvit vederlagd. Intet skäl gör antagligt, att Stockholms studenter skulle blifva till uppförandet sämre, än Köpenhamns eller Berlins; och hvaröfver hade man då att klaga? Utan att vidare nu fördjupa oss i detta många gånger afbandlade och ibland alla tänkande, såsom vi tro, afgjorda ämne, skola vi blott bedja, att med ett par ord till få fästa uppmärksambeten vid en och snnan hittills ej påtänkt omständighet, som bland oss må sägas utgöra en bedröflig följd af det afskiljda småstadslif, nästan öckenlif, lärdomen i Sverigenödgas föra. Den fria pressens ställning fordrar allt mer och mer att träda sanningen under ögonen, och, om vi få begagna det uttrycket, tvinga maskerna att falla af från snletena öfverallt der dessa ännu finna angenämt att endast visa sig i hel eller half domino. Vi bafva midt ibland oss offentliga organer, medlemmar af pressen, sem gå och gälla för att stå på akademisk grund: i synnerhet en, som till och med skötes :f en professor. Skulle det väl vara tänkbart — vi fråga det allvarsomt, men tillika oförgripligt — att lärdomen i Sverige kunde se sig degraderad till formlig servilism, om den egde sitt hufvudsäte i medelpunkten för samhällets egentliga lif? Denna lågsintbet hos itskilligaprofessorer, att sjelfve spela småtyranner öfver studenterna, för att i sin ordning buga i stoftet för bördsaristokratien och den materiella makten (denna, som med den mest skärande ironi kallas gudomlig, ehuru den:icke ens är intelligent), skulle väl en sådan kunna fortfara utom i en liten stad, beroende af den lärda institutionen, och derigenom satt ur förmåga att på den utöfva någon helsosam inflytelse till humanisering ? Att flere undantsg gifvits och gifvas af professorer, som icke älska att vara bördens automater eller den materiella maktens tillbedjare, är glädjefullt att anmärka. Namnen på dessa undantag stå ibland vårt folk med så mycket högre glans, just för att de — tyvärr — utgöra undantag. Tiden visar likväl burudant det vanliga professorsförhållandet är i Sverige. En offentlig organ, som dagen efter sitt programs utfärdande vänder sanningenryggen och sedan fortsätter sin bana så, som Tiden gjort — den har i spetsen för sig en professor! Man skulle kunna tänka, att detta i sin ordning innefattade blott ett professorligtundantag; och att universitetets öfriga lärarepersonal ogillade kamratens förfarande i Tiden? Men märkes det? Upsalas professorer, en corps, måste ingenting -bafva emot att af hela den svenska allmänheten bållas för tillhörande samma linie som professor Palmblad; ty eljest skulle de väl genom något slags offentligt tillkännagifvande kunna förklara sig stå på en annan. Vi hafva visserligen nog god tanke om deras rättskänsla i allmänhet, för att antaga, det denna ofrivilligt reser sig med en och annan grad af afsmak dervid. Men de sakna mod, likväl, att uttala något som kunde i publikens ögon skilja dem från kamratskapet. De bära tiligt den klick Tiden fäster vid dem och hela deras position. hellre än att genom ett yttrande frisäga sig och universitetet från en blåme. Den tanken skall alltså få rotfästa sig i Sverige, att universitetslärarne i allmänhet sjelfve hylla och således också bibringa sina lärjungar, studenterne, an-dan af: andligt slafveri, hierarkiskt mörker. ie