Aftonbladet – 8 januari 1848, sida 2

—KÖHÖ---X--—-———222 —:namn ropas med en ängslig och förtviflad stämma. Jag upplyfte hufvudet, och såg en karl lik en ursinnig springa från grupp till grupp. Det var Luigi. Jag sprang upp och ropade honom. Luigi uppgaf ett glädjerop och slöt mig i sina armar. Som ett barn lyfte han upp mig och sprang bort med mig; jag öfverlemnade mig med trygghet åt min käcka vän, i det jag slog armen omkring hans hals och tillslöt ögonen. Fasans rop hördes rundt omkring oss. Ett eldhaf böljade för mina ögon, och emellanåt kände jag en brännande hetta. Efter en half timmas utomordentlig ansträngning saktade Luigi sina steg, och snart stadnade han. Jag öppnade mina ögon: vi voro utom staden. Luigi nedsjönk utmattad, och jag satte mig bredvid honom. Vid horisonten brann Messina och instörtade bullrande och brakande under omätliga suckar. lr Jag var nu räddad, jag var i Luigis armar; jag var icke längre i den nedrige Cantarellos makt. Så trodde jag åtminstone. a. Glad sprang jag upp. Kom, min Luigi, jag kan gå, — låt oss fly, sade jag, i det jag gaf honom handen. Luigi hade hemtat sig. Han önskade likaså gerna, som jag sjelf, att få mig långt ifrån detta rysliga ställe; han slöt armen om min midja, och vi sprungo bredvid hvarandra. Då vi kommo till Contesi, sågo vi en karl drifva mulåsnor ur staden. Af honom köpte Luigi den ena, som var fullt uppsadlad. Vi satte oss upp, och vid gryningen voro vi i Taormine. Jag sprang till min moder. Den stackars gumman trodde mig icke längre vara bland de lefvandes antal. Jag berättade henne att markisen var död och palatset ödelagdt; jag sade att jag många gånger varit döden nära, om ej Luigi räddat mig; jag kastade mig för Ihennes fötter och svor att jag tusen gånger hellre ville dö än tillhöra Cantarello.