Aftonbladet – 8 januari 1848, sida 2

Då Cantarello icke kom, gick jag åter bort. till sprickan och såg honom framför en byrå, full af guld och banknoter, och till hvilken markisen alltid hade nyckeln på sig. Tjenaren tog nu för sig med begge händer, och när det icke fanns mer, ryckte han sängkläderna ur markisens säng, vältade byrån ofvanpå, tog en brand ur kaminen, och tände eld på alltsammans. Då han såg lågorna gripa omkring sig, ilade han bort. Som detta är en anklagelse till lifvet, hvarföre jag svär vid min eviga salighet, inför Gud och menniskor, att mina ord äro sanna. Markisen var död; elden gjorde förfärliga framsteg; huset skakades i sina grundvalar och hotade hvarje ögonblick att instörta.. Lefnadslusten vaknade hos mig, och jag släpade mig genom ruinerna, som omgåfvo mig, och nådde en trappa, utför hvilken jag halft drömmande nedilade. Trappan ramlade bakom mig. I vestibulen mötte jag Cantarello. Jag skrek. Han ville ta mig i armen och bortsläpa mig, men jag lösslet mig och ilade ut på gatan, der jag ropade om bjelp. Gatorna voro fulla af flyende, jag bortrycktes af mängden och stod snart på stora torget. Cantarello såg jag icke mer, och det var allt hvad jag för önonblicket önskade. Dagen förflöt under skräck och fruktan; natten kom. Största delen af Messina stod i lågor; gator och torg voro upplysta som på ljusa dagen. Sedan man emedlertid fattat sig något efter den första förskräckelsen, började man räkna de döda, hvaribland man icke blott räknade dem, hvilkas lik man såg framför sig, utan äfven alla, som icke voro närvarande. De lefvande sökte man; hvar och en hade en far, en mor, en bror eller en vän, som han ropade vid namn. Jag hade ingen. Min mor var i Taormine. Jag satt tyst och bedröfvad med hufvudet i knä, då jag plötsligt, hörde mitt