Aftonbladet – 7 januari 1848, sida 3

socker infördes till Götheborg, då det ofta förekom, att varan var af fuktighet till icke ringa del skadad. Herr Vullsy: De af föregående talare anförda förbållanden synas ännu mera visa, att den föreslagne tullen är för hög. Till Hedervärda Bondeståndet! Obilligheten och orättvisan af skatiernas olika fördelning å jordegendomen i vårt land har långe varit känd och insedd, och vid flera tillfällen har det blifvit yrkadt att detta missförhållande borde rättas. Det finnes visserligen nu mera ingen privilegierad jord i den mening, som skulle den endast vara tillåten att med thy åtföljande frioch rättigheter innehafvas af något visst stånd. Ty efter 1809 års statshvälfoing står det med all billighet och rätt svenske bonden lika så väl som adelsmannen öppet att få förvärfva sig och besitta jord af hvad slags natur som helst. Denna rättighet står nu mera hvarje svensk medborgare öppen, och ett icke obetydligt, utan tvärtom ganska stort antal af frälseoch säteribemman hafva sedan nämnde år öfvergått från Adeln till Bondeståndet; och vårt stånd eger sålunda nu, såsom stånd betraktadi, icke att klaga öfver något monopolium i detta fall, ty fördelarne af säterifribeten komma de af bondeståndet, som ega säterier, i ala delar lika mycket till godo, som öfrige medborgare, hvilka äro egare af så beskaffad jord. Missförhållandet och orättvisan, som före 41809 egde rum och förmenade bondeståndet att förvärfva sig och besitta säterier, är sålunda nu mera icke att öfverklaga. Bondeståndet eger, och kan nu mera rörande den privilegierade jorden icke ega något eget, från landets öfriga stånd skiljdt intresse, ty bondeståndet har i detta fall lika fördelar och rättigheter, som de öfriga stånden. Men nekas kan dock icke, att de skatter och onera, som åligga den icke privilegierade jorden, tungt och orättvist ensamt hvila på densamma, samt förhindra jordbrukets uppblomstring, dymedelst att de stora och tryckande på skattejorden lagda utskylderna sluka större delen af jordens afkastning, så att jordbrukaren med all sin svett och möda icke kan höja sig ur sin betryckta ställning. Att beskatta frälseoch säterijorden till lika belopp som kronoskattet, vore att göra det onda ännu värre. All jord skulle då blifva förtryckt. Mig synes att man bör gå en alldeles motsatt väg, så att man, i stället för att göra den fria jorden till skattejord, bör man göra all jord fri; det vill med andra ord söga, att men berde lemna skattejorden frihet och tillfälle att lösgöra sig från de band, som nu betunga densamma. Att skattejorden skulle lemnas frihet på det fättet, att skatterna efterskänktes, lärer ingen med något sken af billighet kunna begära. Staten skulle derpå förlora, och endest de enskilde skattejordsinoehafvarne göra en tillfällig vinst, genom den skänk de fingo. Huru, frågar man, skall skattejorden då kunna frigöras? Svaret synes mig ligga nära till hands och vara så enkelt, att man endast må förundra sig öfver att det ej allmänt inses. Men det enklaste öfverse vi ofta — just för dess enkelhets skull — under det uppmärksamheten afledes på fremmande och aflägsna, ofta mindre vigtiga föremål. — Skattejorden ger till kronan en viss årlig skatt. Denna skatt är ju, och kan ju ej annat än anses såsom räntan af den fordran som kronan har genom seklers häfd i jorden intecknad. Under närvarande förhållande är det jordegaren förment att göra några afbetalningar på den vid jorden häftande kapitalskulden, hvaremot ban är ålagd att ovilkorligen hvarje år betala räntan, som utgår såsom skatt till kronan. Att hafva en skuld, som map icke kan få inbetala, är ett svårt onus, ja en orättvisa, som förlamar gäldenärens bemödanden att förkofra sig. Gör deremot den nu vid skattejorden fästade och ouppsägbara skuden till kronan till uppsägbar,; lemna egaren af skattehemman rättighet, att om och när han kan tå, jemte räntan, afbetala något visst — vare sig mer eller mindre — af kapitalet, och hans ställning blir då helt annan; hans bemödanden att förkofra sig få då ett mål, nemligen framtida oberoende, och han skallsedan med mera håg, kraft och framgång, än förut, sträfva, då han vet att med hvarje riksdaler, som han afbetalt på kapitalskulden, blir bans ställning lättad och friare. Detta, mina bröder! är den enda rätta och sanna väg, på hvilken jag anser att skatteaflösningen kan och bör ske, och jag vågar derföre vördsamt föreslå: nall all skattejord må lemnas full frihet att lösköra sig, diymedelst att den, jemte skatten eller den årliga räntan, må få till kronan göra afbetalningar på den vid jorden häftande kapitalskulden, hvarigenom den årliga räntan eller skatten minskades, i den mån kapitalajbetalningar skett, och slutligen naturligtvis alldeles försvunner, då hela det mot den nu varande skatfen svarande kapitalt blifvit tll kronan inbetalt. Skattejorden skulle lemnas frihet till frä!seköp, men icke åläggas deriill, utan detta öfverlemnas åt hvarje jordegares eget val, antingen han ville verkställa skattelösen eller icke, och i förra fallet äforn lemnas honom full frihk:t att när han så kunde och funne för godt, samt till hvilket belopp som helst, dock icke under cn procent af kapitalsku!den, få verkställa afbetalningarne å skatte:ösen.n Af de för jordens skattelösen influtne medlen föreslår jag, att en egen skattemedelsfonrda måte bildas, som, ställd under Rikets Ständers Iontroll, allt jemt framgent oförskingrad skulle bibehållas vid sitt ursprungliga kapitalbelopp, och er.dast rärtan af skattemedelsfonden användas i stället för den fordna af jorden utgående grundskatten, helst för produktiva ändamål och i första rummet till jordbrukets bästa, som är och förblifver landets första modernäring, för hvilken hittills dock så litet blifvit gjordt. Bildades af de för skattelösen influtne medlen diskomtban! er i provinserna, i stället för de nu med allt skäl så mycket öfverklagade privatbankerne, som utgöra en tärande kräfta för landet, och lemnades enskilde personer, mot fullgod säkerhet, rättighet till uppoch afskrifningskonto — likasom i privatbankerre — i de nya för statens räkning bedrifna skattebankerna, så skulle dessa sednare lemna så högst betydlig vinst, att Rikets Ständer rr —— Lr i— ————— Och du reser?, frågade Carmela. Hon blef