Aftonbladet – 7 januari 1848, sida 3

Och du reser?, frågade Carmela. Hon blef så blek, att don Ferdinand trodde hon skulle dö. Carraela! hviskade han henne i örat: pvill du resa med migp? I Den unga flickan darrade i hela kroppen, hon ville stiga upp, men sjönk genast tillbaka. Hör, Ferdinand! sade hon, du älskar mig eller du älskar mig ieke. -Om du icie älskar mig, så öfvergilver du mig, antingen jag blir här eHer jag följer dig och jag är förlorad i Guds och veridens ögen. A:skar du mig, så hemtarsdu mig med våra föräldrars samtycke, elier hur? Och den dag jag återser dig, Ferdinand, — jag återser dig, för att kalla dig min man, faller jag på knä för dig och tackar dig som mitt lifs och min lyckas frälsare. Ser jag dig icke mera, så dör jag Ferdinsnd tryckte henne till sitt bröst. Åck, jal utbrast han, var luga jag kommer tillbaka. Signalen upprepades. Hör dup, sade Carmela, oman väntar dig. Ferdinand svarade med att klappa tre gånger i händerna, då en repbundt kastades öfver muren och föll ned vid hans fötter. En suck framträngde ur Carmelas bröst, — Don Ferdinand trädde tJlbaka och fattade hennes händer, sägande: Carmela, blott ett ord och jag qvarstannar hos dig!n Ferdivand, svarade den unga flickan, samlande allt sitt mod, lu har sagt, att det är en hemlighet dold i detta underjordiska hvalf, kanske är en lefvande varelse begrafven der. Betänk Ferdinand, det är 44 dagar sedan Cantarellos död och på 44 dagar .... O, min Guc! det är en förfärlig tanke. Skynda, min vän! ty om jag bindrar dig en sekund, kommer du kanske tillbaka med en strängt anklagonde blick och siger: Carmel:! det är din skuld!... ilal Ferdinand, iial, Och den unga flickan grep rullen och utvecklade repstegen, som skulle bortföra hennes lifs lycka. Denna sareblick, hvarmed kärleken stundom bogålvar qvinnan, vi ade henne en ryslig kata-.