Aftonbladet – 7 januari 1848, sida 3

örtro Carmela något; ban befarade att hon af smärta eller svaghet skulle förråda honom. Tiden närmade sig då Peppino skulle komma från Catania. Don Ferdinand gick till fönstret, öppnade det och visade Carmela den vackra stjershimmeln. Låt oss gå i trädgården för att pjuti af den herrliga aftonena, sade han. Carmela ville allt bvad Ferdinsnd ville. Hennes lycka bestod ej i stt vara hvarken på det ena eller andra stället, utan hos honom och inandas samma luft som han: det var hennes lycka och sälihet. Don Ferdin:nd klädde på sig, stick nyckeln till den hemliga dörrn i fickan och gick med Carmela under armen ned i trädgården. Då de satte sig i ett lusthus, frågade Ferdinand Carmela om hon kände de tiilirsgelser, hvilka han hade att tacka för sitt lifs lycka. Carmela visste icke mer än hvad alla andra visste, och hon bad honom sjelf förtä!Ja henne de närmare omständigheterna. Don Ferdin.nd berättade slltsammans med den största noggrannhet, ända från det första mötet med Cantarello tills striden i kapellet. Den arma Carmela befann sg hela tiden i en ängslig spänning. Ferdinand kände hennes hand darra;, sin och då han berättzde huru Cantarello vitle lönmörda honom, ropade hon hö,t af förskräckelse och slingrade sina armar krampaktigt omkring honom, som om hon ville heskydda honom. Han kände hur innerligt hon älskade honom och hans lycka var gränslös. Knappt hade dou Ferdinand slutat sin berättelse, förrän ban hörde Peppino klappa tre gånger i händerna. Carmela darrade: Hvad betyder det?, frågade hon ängsig. Älskar du mig, Carmelan, frågade don Ferdinand. Hvad är det för en signal?, återtog Cirmela, för mig icke bakom ljuset, Ferdimand, jag besitter mera kraft än du tror. Såg mig hela sanningen, alt jag kan veto, hvad jag har att hoppas eller fruktar. . Nå väll, svarade Ferdinand, ået är Peppino, som kommer för att hemta migp.