Aftonbladet – 7 januari 1848, sida 2

wonem så väl. Abbedissan tillade att hon till eh med ville dispensera den unga flickan från norgonbönen och flera af dess heliga pligter, mm detta nattvak ansträngde henne för mycket. Då don Ferdinand i detta hänseend2 blifvit ugnad, hade han åter en annan bör. Den tora matthet han kände kom endast af absolut orist på föda, försäkrade ban. Den goda abbelissan insåg också verkligen, att en ung man cke kan lefva på litet tunn buljong cch litet ylt, och hon lofvade att sända honom en fiskätt. Då hennes pligter kallade henne till kyrvan, lemnade hon den sjuke, något mer tröstad i senom denna dubbla försäkran. Knappt sig don Ferdinand sig ensam, förrän han ville försöka, om hans krafter återkommit. För sex dagar sedan hade samma försök misslyckats, men nu gick det bättre. Sedan ban noga stängt dörrn, för att icke öfverraskas i ett försök, som visade, att han långt ifrån icke var så sjuk som han ville inbilla dem, gick han flera gånger fram och tillbaka på golfvet, utan att känna någon svindel endast litet u atthet, som snart skulle försvinna, när han fick kraftigare föda. Såret var alldeles läkt. Nir denna undersökning var förbi, företog don Ferdinand sin toilett och det med en omsorg, som nogsamt visade att helt andra tankar nu sysselsatte honom än för en vecka sedan. Han kammade och parfumerade sitt vackra svarta hår, som hans kammarijenare icke pudrat och ordnat sedan den natten ban blef sårad, och det klädde bonom långt bättre i dess naturliga svarta glans. Derefier läste han upp dörrn, lade sig i sängen igen, och afvaktade hvad som skulle komma. Priorinnan höll samvetsgrannt sina löften och don Ferdinand såg till bestämd tid en fisk-filet komma och dessutom ett litet glas muskat från Lipari, hvarom det alldeles icke varit fråga vid uaderhbandlingarne. Denna skugga af en måltid var imedlertid långt ifrån nog att stilla don Ferdinsnds hunger, men den var tillräcklig at! uppehålla honom till natten, och då kom ju Carmela och hela skafferiet var till hans disposition.