Aftonbladet – 4 januari 1848, sida 3

OCKSÅ ETT ORD OM STÅENDE ARMEER. Den store engelske statsmannen Cobden, hvilken genom sitt snilles klarhet och outtröttliga ibhärdighet i striden för frihetens grundsatser torde af häfderna antecknas såsom den, hvilken gjort menskligheten de största tjenster ibland nu lefvande, bivistade den 20 i förra månaden ett möte af valmännen i södra Lancashire, och höll der ett tal, hvari han bland annat kom i tillfälle att yttra sig om de ansträngningar som nu öfverallt i Europa ega rum, för att under freden hålla stora stående armåer på benen. Detta yttrande utmärker sig för samma osökta klarhet och sanning, som man ständigt finner hos denne talare, och vi kunte derföre ej neka oss det nöjet att här reproducera ett utdrag deraf. Jag tror, sade Cobden, patt vi framskrida ganska hastigt till den åsigt, då hela samhället skall komma till den öfvertygelsen, att det icke är genom krig, icke genom beväpningar, icke genom den råa styrkan, som vi skole upprätthålla våra vänskapsförbindelser med andra länder. Jag är icke en af dem som önska att framhålla den nässla — den brännässla, genom hvilken våra diplomater alltför mycket arbetat på detta syftemål. Jag önskar att vi i stället må framräcka olivqvisten (höga bifallsrop). Och om vi göra detta, så kunnen j lita på att den öfriga verlden skall vara färdig att göra detsamma. Det finnes icke ett land i den civiliserade verlden, som icke suckar under de enorma beväpningatna. Teg Frankrike till exempel. Frankrike andas lika tungt som vi under sina omätliga skattebördor för detta ändamål, och likaså Österrike, Ryssland och Preus