Aftonbladet – 4 januari 1848, sida 2

ANFÖRANDE HOS RIDDERSKAPET OCH ADELN OM JERNVÄGARS BEREDANDE I SVERGE, AF GREFVE A. E. vON ROSEN. Det är onekligt, att ingenting uppmuntrar så mycke! till arbete och produktion, som afsättning af det som produceras, Men till ju större mängd af menniskor en produkt kan utbjudas, desto större är chancen, dess flera möjligheterna för afsättning, och just derföre äro de nationer, hvilka sända sina varor i verldsmarknaden, äfven de mest industriösa och derigenom jemväl de rikaste. Läget vid hafvet; denna stora stråkväg för handeln, bidrager naturligtvis väsenteligen till lättheten i afsättningen, och de folkslag, som bebo det inre af en stor kontinent, kunna också aldrig täfla i produktion med dem, som omgifvas af baf, under i öfrigt lika förhållanden. På lättheten att transportera varor beror deras pris, till mer eller mindre grad, och afsättningen betingas, äfven i fråga om nödvändighetsvaror, af ett lågt pris. I detta vexelförbållande ligger förklaringen, hvarföre det är så maktpåliggande för hvarje folk at! bereda lätta och hastiga förbindelser i det inre. lika väl som att underkbålla en vidsträckt och liflig gemenskap utom sig med andra lände! och folk. Också har menniskosnillet under detta sekel varit bördigt på utvägar i detta fall, och ångans mäktiga kraft har gjort underverk a! den utomordentligaste natur, först i användning till sjös såsom fortskaffaningsmedel, och i de sednaste decennierna änteligen såsom drifkrafi för fortkomst till lands. I nästan alla Europa: länder hafva jernvägar blifvit inrättade och hun nit större eller mindre omfattning, hvarigenom dessa länder sättas i tillfälle att både producer: för godt köp och kunna hastigt, samt för obe tydlig kostnad, sprida sina produkter till af lägsna marknader. Fördelen deraf är så gifven att det är omöjligt att för sig fördölja dess ken segvenser, som äro: Att de länder, som icke föjja med sin tid och tillegna sig dess uppfinningar äfven i fråg om transportmedel, måst afsöga sig delaktig heten i den stora verldshandeln; Att de, i och med detsamma, måste upp thöra att producera för anmat än inrikes behof Att, då de ieke kunna täfla i pris och va Irans godhet med utlänningen, afsättningen i de: inhemska marknaden ieke heller kan uppehålla annorlunda än genom strängt probibitiva tull författningar, hvilka åter locka till smuggling samt sluteligen