Aftonbladet – 4 januari 1848, sida 2

den, från hvilken en bistorisk roman lånar sitt stoff, bör vära en sådan, inom hvilken det folk, till hvilket hufvudpersonen hörer, bir en starkare nationell prägels. Det skulle således, enligt denna regel, ej vara lofgifvet för en romanskribent, eller åtminstone ej väl gjordt af henom, att företaga sig till skildring händelser ur t. ex. en öfvergångsperiod? en sådan, hvarunder folket just står på väg att i elt och annat vexla sin prägel, då det följaktligen icke framvisar sin nationalitet i starka, afgjorda drag? Detta förbud kan förekomma mången stackars berättelseförfattare hårdt nog; och är måhända ur konstens synpunkt ett af de minst rimliga. enär just dena största talent onekligen måste fordras, och således äfven bör tillstädjas komma i tillfälle att få uppenbara sig, då ämnet tages ur dylika genom flera färger nuancerade perioder, der intet i folkkarakteren är med full styrka och afgörande prononceradt. Den 2:a thesen i hr Gr. W:s Credo torde stöta hr L. ännu mera, då den förre proklamerar och säger: Hufvudpersonen i en historisk roman bör sjelf ej vara en historisk person. Förr ansåg man, att bipersonerna kunde vara ohistoriska och att det ej fölle sig så noga med dessa Nebendinge; men nu är det tvertom sjelfva grundkarakteren (bufvudpersonen), som skall varg ohistorisk, på det romanen måste vara riktig! historisk. Vi för vår del vilja ej precist afgöra, huruvida konstkritiken kommer att ställa sig på hufvudet, såsom man säger, genom de nya reglor hr L:s rec:t med sitt Credo infört; men vi hoppas imedlertid att hr L. lägger på hjertat hvad har fått veta, så alt han vid sitt nästa uppträdande med en historisk roman åtminstone ej försyndar sig genom att till prima persona actionis taga någon varelse som funnits till i verkligheter. På det hela torde det vara så godt att hr L. väntar, tills han får se om ej ännu flere tvärsäkra reglor framkomma ur denne rec: Credo, hvilka han finner nyttigt och behöflig att ytterligare antaga för att sätta sig i stånd til vederbörlig upptuktelse af de öfriga romanerna: Svenska Parnassen. Frey slutar, som vanligt, med utländska lit terärnotiser, af hvilka åtskilliga hafva intresse Man har i Tunis upptäckt en marmorbyst a en Juno i kolossal storlek, och vid Terni : kyrkostaten en jerngrufva af stor rikedom. Engelska ströskrifter omtalas rörande frågan: hu: ruvida frivillig utflyttning tjenar till nödens un: derläit2nde? Fortgången af gräfningarne i Ni nives ruiner vidröres; och en temligen utförli framställning göres slutligen om Lamartines Hi stoire des Girondins, samt om ett par historisk: arbeten af Louise Gay och m:me dAulnay.