Aftonbladet – 4 januari 1848, sida 2

icke så lätt lugna sig — hon hade vakat hela natten oeh seit sin son komma hem mot morgonen, men hon akiade sig väl att tala derom för att ej ådraga sin kära son tillrättavisning af fadren. Dessutom ligger det alltid i sonens första uteblifvande öfver sängdags något, som framkallar ett småleende på en moders läppar. Då den unge grefven åter befann sig på sitt rum och gått till sängs för att göra sig skadeslös för den sömnlösa natten, kunde han icke tillsluta ögat, utan att den nattliga synen åter framställde sig och jagade sömnen lingt bort från hans läger. Don Ferdinand bade ännu icke gjort annat än tönkt på sitt äfventyr, då han nedkallades till frukosten. Han fattade mod, emedan allt gick bra, och talade med skenbar likgiltighet om att gå på jagt i Pantanellerna. Markisen hade icke något deremot och straxt derefter drog don Ferdinand ut med sin bössa, sin hund och nyckeln till kapellet i fickan, sedan han förut gifvit modren löfte om en rätt beckasiner till middagen. För sitt samvetes skull gick don Ferdinand igenom Pantanellerna, och för att få sin hund och sina jagtstöflor våta, dref han upp ett par beckasiner, men sköt bom. Då han kom på böjden af kapellet, gick han rakt fram till dörren, öppnade och inträdde utan att någon såg honom. Detta var icke så underligt, ty klockan var ett och på denna tid brukar man icke på Sicilien ströfva omkring på fälten, med min. dre man blifvit förvandlad till en groda, som Stellio blef af Ceres. Oaktadt ljuset endast sparsamt inträngde ge: Inom de färgade rutorn2, kunde don Ferdinanc Ilse tillräckligt att börja sina efterforskningar Han gick rakt fram till biktstolen, der ha sutit, derefter riktade han sin blick mot altare Ipå den plats, der han sett karlen böja si ned. Han gick fram til altaret och sig nog efter, utan att kunna upptäcka det allra minst: Imedleriid vädrade hans hund beständigt uppå -Imuren till höger om tabernaklet och såg emel 1 lanåt, morrande och viftande, på sin herre. Do t Ferdinand, som kände hundens sällsynta in