Aftonbladet – 4 januari 1848, sida 2

LITTERATUR. Frey, XLI Häftet, VM 7 för 4847. (Slut fr. gårdagsbl.) E. Tegners samlade Skrifter. Ref. (X) annäler 4:sta bandet af denna samling, hvartill wu ock redan ett 2:dra band anslutit sig. Ref., som berömmer editionen i det hela, tillbakanåller dock icke den anmärkningen, att man väntat pnitidare tryck, mindre stilar och bättre oris.. Öfver poemet Gerda, som jemte Frihios Saga i 4:sta delen blifvit publiceradt, nar hr X en betraktelse, som troligen instämmer med publikens eget bedömande. Man saknar, säger han, ill en del åtminstone, de skaldiska egenskaper, som i Tegnårs gyllne dasar gjorde honom till hvad han blef och vid hans namn fäste hänryckning och beundran: de nya och djerfva tankarne, de öfverraskande bilderna, de brinnande färgerna. Surdinen är här lagd på själens klangfulla — — instrument: :onerna äro jemförelsevis svagare än fordom. Hela stycket är en efterklang af det förra krafligt Jjudande tonspelet.s Vi tillfoga, att oaktadt allt detta, allmänheten säkert för Tegners skull skall läsa Gerda med ett ganska stort, till och med äfven ett psykologiskt, intresse. Nya Svenska Parnassen, häft. 45—9214: Den unga Grefvinnan,, novell af G. H. Mellin; och h. 21—28: Junker Car, historisk roman från Birger Jarls tidehvarf, af A. Lindeberg, 3:ne delar. Bedömandet af dessa begge arbeten i Svenska Parnassen utmärker sig för några icke så litet kuriösa utflygter på sidan om de stycken, som egentligen blifvit upptagna till kritik; och hvarmed Rec. (G—r W.) synes haft för afsigt att måtta sin lans mot två eller tre andra författare, hvilka likväl icke nämnas, utan endast med all gentillesse påpekas: er, såsom den der nuppbyggt en tribun åt Skandinavismen; en annar, som skall hafva rest ett altare åt et! animal coelesten; en tredje, som poåt filantropismen hoptimrat en fattigbarack och åt sig sjelf ett namn, m. m. Hrr Mellin och Lindeberg få det vitsordet, den förre, att ej hafvs skrifvit någon genremålning om Orthopedisks institutet eller Nya Handtverksstadgan, der sednare, att icke hafva författat en romauni om Hedda Thormanx; hvilket Jänder begge herrarne till beröm. Oaktadt det rättvisa tillmätandet af dessa förtjenster, kommer dock rec slutligen äfven till kritan med brr M. och L. och finner deras romaner icke fullkomliga. H M. har för mycket prostar och prostinnor : sin lilla berättelse,; likväl omtalas med skä den ädla och rena ande, som merendels fram lyser i barns arbeten,, jemte bans återhållsam ma och naturligt vackra fantasi, samt klara och genomskinliga stil. Mot br L. uttalar rec tvenne artiklar ur sitt ;Credo angående der historiska romanen, om hvilka begge artiklar giltighet i konstnärligt bänseende det vid tillfäll skulle vara rätt roligt att höra hr Lindeberg sjel yttra sig. Derest vi ej bedraga oss, så har hr IL sjelf tänkt ej så obetydligt öfver ars poetic2, oe! skulle kanske kunna sätta många myror i huf vudet på sin recensent, då denne i 4:a artikel af sitt nu meddelade Credo fastställer, att Ti