Aftonbladet – 4 januari 1848, sida 2

öfver lifvet; hvarja ton fråa henneslöppar tränger likt en pil till allas bjertan, och när tonerna äro oräkneliga, så äro pilarne, de deraf träffade, de eröfrade beundrarne, äfvenledes oräkneliga. En döende skulle dröja med att dö, för att låta sin själ på konstens vingar, sväfva till himmeler, etc Naturligtvis måste hr Ulrik, kosta -hvad det vill, hafva biljetter till Jennys första representation. Kring de svårigheter, som möta realiserandet af denna föresats, hvälfver sig hela atillfällighets-skämtet,. --Hr Ulrik har just uttömt språkets alla förtjusningsfraser, när han träffas af ett åskslag; Rosina, hans hustru (M:ll Frösslind), bringar honom det sorgliga budskapet att karlen, på framgången af hvars kamp vid luckan hela hans hopp hvilat, hemkommit ur bataljen med söndersliten rock och väst, samt en söndertrampad fot eller ett afbrutet ben. Hr Ulrik afbryter ifrigt sin hustru med utropet: Rocken och västen, och foten och hatten, ja! det är godt och bra det ... men biljetterna — biljetterna! Inga biljetter! ingal Ack, min Gud, hvilken motgång Hvem har ej upplefvat motgångar — men maken till motgång ... det är ju alldeles oerhördt!!! Nu blir frågan huru denna farliga motgång skall kunna retableras. Hr Ulrik svär vid Jennys namn att den, som skaffar honom biljetter, skall i belöning erhålla hans dotter Clementines (M:1l Lindmark) hand. Det öfriga af stycket hvälfver sig nu uteslutande kring operabiljetterna och täflan om det utloftade priset mellan tvenne unga herrar, Liljeros och Wingelin, hvilken förstnämnde slutligen blir segervinnare. Stycket slutar med en nyårsönskan till publiken, Riksens Ständer osh Mindre teatern, dervid hvarje vers slutas med en nätt refräng, som har afseende på Jenny Lind. Dessa kupletter sjungas med god effekt af hr Stjernström. Hela stycket är en bagatell, utan något egentligt konstvärde; men kan ganska väl passera för hvad det angifves vara, ett tillfälighetsskämt.