Aftonbladet – 3 januari 1848, sida 3

sannolikbeter, som i början visade sig härtill, voro nog att väcka en allmär enthusiasm. . Vi skulle tro, att man har svårt att bestrida giltigheten af något i det här framställda; och då kunne vi icke heller begripa hvad thronföljarens person har att göra med hela denna fråga; ja! denna inblandning synes till och med otjenlig. Ty vi veta sannerligen icke någon orsak, hvarföre man icke skulle kunna hoppas af Konungen allt hvad nationen behöfver och oändligt mycket mera än hvad man ännu kan vänta af thronföljarer; — jal vi tro till och med att snart sagdt nationens förnämsta och vå ögonblicket enda hopp hvilar på Konungen sjelf. Detta hopp grundar sig derpå, att konurgen gifvit flera bevis derpå, att han i frågan om social rättvisa kanske är mera sannt liberal ön puraliteten och är en bland dem, som idetta bänseende stå främst i sin tid, samt att endast obetydliga missförstånd eller konsiderationer, som lätt äro undanröjda, kunnat åst:dkomma en ställning för tillfället, som hindrat utvecklingen af dessa grundsatser i politiskt hänseende. När Aftonbladet kommer alt framlägga sina åsigter härom, skall man äfven kunna b döma i hvad mån den mycket omtalta artikeln nyss före jul syftat på en opposition mot konungenn. ————— sun — De flere omständigheter, hvilka inom kort tid bidragit att gifva så att säga en ny färg åt hela den politiska ställningen härstädes, samt de många berättelser och utläggningar, som deraf blifvit en följd, utgöra naturligt ett vigtigt föremål för landsortspressens kommentarier, helst sedan de flesta tidningarna numera hafva en eller flere korrespondenter från hufvudstaden. Bland dessa kommentarier eller reflekterande artiklar utmärker sig en uti Jönköpingsbladet förekommande, under titeln: Utsigter för den närmaste framtiden, för ett både sansadt och träffande innehåll, och vi meddelz här ett stycke deraf. Författaren börjar sitt räsonnemang i anledning af ett rykte om, att br von Hartmansdorff. skall hafva haft flere audienser hos Konungen. Författaren sammanställer detta med ett annat rykte, att nemligen en minister med hr von Hartmansdorff till Jedamot skulle möjligen vara på tapeten, hvilket författaren dock ej anser troligt, i anseende till den svåra position, hvari regeringen derigenom skulle försätta sig. För vår del ha viicke satt den ringaste tro till något sådant rykte, och derföre också icke nämnt derom i Aftonblade!. Osktadt den roll hr v. H—ff ännu spelar på Riddarhuset, lärer han väl nemligen hafva gjort sig omöjlig såsom minister, synnerligen sedan han framlagt den åsigten, att man bör rådfråga tjufvar och illgerningsmön, men ej lagkloke, i frågan om straff, och dylika paradoxer får man höra ständigt af hr v. Hartmansdorff; ja! han ordentligt koketterar med dem. Deremot anse vi alldeles icke otroligt, alt man en vacker dag får se landshöfdingen baron Palmstjerna i konseljen. Det är en plats som han påstås länge hafva längtat efter, såsom efter ett förlofvadt land; och ehuru i politiken ultrakonservativ, nemligen så till förstående, att han helt och bållet tillhör den Hartmansdorffska sidan, betraktas ban dock af de grå såsom en länk mellan dem och den omelerade konservativa nyansen, är en ifrig motståndare till en på demokratisk grund byggd representationsreform, m. m. Men vi förlora för denna inlednings skull Jönköpingsartikeln nästan ur sigte Se här huru dess författare utlåter sig öfver denna och ett par andra punkter: Enligt ett rykte, som spridt sig från hufvudstaden, skall presidenten von Hartmansdorff hafva täta audienser hos Hans Meaj:t Konungen. Man vill icke gerna sätta tro till föreställningar, hvilka ej skulle kunna hbafva annan verkan än att sammanskocka tjocka moln på den redan temligen töckniga och grå politiska himmeln. Emellertid finnas personer som icke anse saken otrolig och som tili och med sammanpara den, likväl genom en såsom det. synes något långdragen kombination med orden i Hans Maj:ts yttrande vid afskedet till krigsbefälet, då det talades om ett visst pbeklagansvärdt förbiseende af krigsmakten, hvilket måste hafva uppenbarat sig någonstädes och troligen hos Ständerna. Det är således ett antal sjelfständiga tankar, yttrade inom Ständerna rörande onödigheten af vissa anslag (något förbiseende af sjelfva krigsmaktens nödvändighet har ingenstädes kommit i fråga), som skulle hafva försatt vår ädle konung i den sinnesstämning, att konseljen måste jagas i famnen på ultrakonservatismens förman? En sådan rädsla för sanningen är icke på högsta ort tänkbar; och för öfrigt vore oklokheten, att söka sitt skydd bakom det värn, som just skulle göra positionen till den allrafarligaste, så stor, att antagandet deraf öfverskrider gränsorna. Vi kunna ej neka tillvaron af det utomordentliga intryck, som orden om det betänkliga förbiseendet verkat i alla kretsar och till och med bland personer, bvilka man eljest ej tilltrott något synnerligt polititkt medvetande. Vi måste föreställa oss, att man likväl missförstått konungens uttryck. Det finnes ingen i Sverge, hvarken borgare, prest, bonde eller adelsman, som ej inser angelägenheten af en stark och välförsedd armå. Allraegentligast att tala, och då Sverge icke kan få mera än en fiende att slåss emot, men den likväl sådan som Ryssland, behöfver Sverge vara beväpnadt helt och hållet och såsom nation. Om detta förutsätter systemet af allmän beväring, såsom målet, hvartill vi nödvändigt måste sträfva i militäriskt hänseende; så utesluter detta dock ej begreppet om en armå, såsom stam för beväringen. Deremot utesluter det helt och hållet all militärlyx, såsom: onödiga tjenstegrader, med stora aflöningar, paradregementen för ändamålslösa