Aftonbladet – 3 januari 1848, sida 3

äro de ansvarige. I allt detta således ingen skiljaktighet emellan oss och Allehanda. Men nu, som sagdt var, komma de ömmalti tonerna. Ty posito att landet lider af enb oskicklig eller antipopulär minister, att de va-de rande rådgifvarnes oförmåga för sitt kall kende anses såsom en redan afgjord sak (vi tala här ilti allmänhet, fastän vi arse förhållandet träffa inb äfven på den nuvarande rådgifvarepersonalen),er att pressen såsom organ för allmänna tänke-d sättet yrkar på deras sflägsnande och att ma-lte joritetens representanter på ett fullt tydligt sättPpi uttrycka samma tanka genom enighet och fast-te het uti sina åsigter i afseende på anslagsfrå-sa gorna, den enda väg på hvilken denna repre-)h sentation numera kan göra någon kraftfull opi-rö nionsyttring gällande emot regeringen, som ijbi opopulära åtgärder vanligen understödjes af delat två stånd, hvilka företrädesvis representera lön-st tegareintresset och privilegierna. Förutsittom,er söga vi, allt detta. Hvem är det då som skalld: åstadkomma den önskade och behifliga mini-fö sterförändringen? Utan tvifvel konungen, somd ensam kan antaga och afskeda sina rådgifvare.st Men om nu icke allenast rådgifvarne, sisomd Allebanda säger, söka skydd bakom Konungens dd oantastlighet, och öfver allt säga, det är konun-O gen som vill så hafva det; utan äfven KonunR gen sjelf godkänner detta och gifver dem ettsi sådant skydd, derigenom att hen vid ett eller b annat tillfälle, vare sig offentligen eller under-ti band, låter förstå det han icke vill hafva sy-f stemel förändradt: att det är hans grundsatser!h i det stora bela, ej blott ministårens, som uttala o sig, m.m. — hvart kommer då pressen och dets allmönna tänkesättet, genom att blott hilla sigd till Rådgifvarne? Hvad blir väl detta annat, k än en maskerad, som uppföres med en sorts lö ömsesidigt tyst samtycke? och är det icke just I en sådan maskerad, som det antikonstitutio-s nella partiet önskar, och som i sjelfva ver-h ket är mycket beqväm för allenaregerandet, si under det opinionen till slutet kommer att be1; trakta rådgifvarne såsom syndabockar? M Vår menivg är derföre, och detta är alldek les icke otydligt uttryckt i den artikel, som X först gifvit anlednivg till denna diskussion, att någon eftergift visserligen icke bör göras i rådgifvarnes ansvarigbet, men att om Korungen synes icke vilja göra afseende på en hos majoriteten af nationen sig uppenbarande önskan ef-.; ter ett förändradt system; cm han visar sig icke vilja antaga en rådgifvarepersonal i enle dermed öfverensstärorsande anda, så ligger detn helt enkelti la force des choses, att motståndet ti emot en sådan förändring ej kan sökas hos nå-fi gen anpnan än hos Konungen sjelf; samt att5 det är till honom personligen, som pressen? då måste vända sig, likaväl som det är till ho-4 nom personligen som Ständerna adressera sig,!, i fall de, på grund af 407 Regeringsformen, k begära en eller flera rådgifvares entledigande. w Pressen uttalar ju ialla fall då ingenting an-jsj nat, än hvad hela allmänheten tänker. r Vi kunna också icke begripa, hvad det skulle : vara för ondt häri. Afven Konungen måste s vara intresserad af att få höra olika meningar, k när det sker under iakttagande af den tillbör-!ti liga vördnad och aktning i uttrycken, som majestätets helgd påkallar; ty Konungen i Sverige är icke någon Dalai Lama, som folkets blickar ej få nalkas. Vore han det, så skulle den nuvarande Konungen tvifvelsutan icke gifva sig den mödan att med ett snart sagdt beundrans-1: värdt tålamod hvarje vecka stå en hel förmid-s dag och emottaga besök och suppliker nästan b af hvem som helst, samt med godhet afhöra? yttranden, stundom af den mest obetydliga och enskilda beskaffenhet. Men när han det gör, hvarföre skulle han då icke äfven utan obehag höra pressen, om den nemligen adresserar sig till honom sjelf med goda skäl. Hvad ondt eller ogrannlaga ligger t. ex. deri, att pressen oförstäldt yttrar sin önskan och förboppning, att Hans Maj:t, vid erfarenheten om huru litet flera af de nu framlagda propositionerna till Rikets Ständer, och just några af de till ämnet vigtigaste, kunna! vinna sympathi hos allmänheten, måtte åtminstone göra ett försök att välja en minister, som uppriktigt tillhör venstra sidan, och dertill uppsöka de skickligaste som kunna erhållas, samt derefter se, huruvida icke ett sådant steg både skulle helsas med tillgifvenbet från nationens sida, och leda till nyttiga följder för fäderneslandet? Vore det väl något ondt uti, om pressen sökte ådagaligga att ett sådant försök åtminstone icke kunde hafva den ringaste fara med sig, då det i alla fall stode i Konungens skön att när som helst återgå till ett annat system, om han funne en missräkning i försöket? ee As PAP JA PL nn Mt vs RJ —s A AR WA — 1. få cc Vv Om man dessutom antager eller vet, att enjt regent för sin person uteslutande är omgifven ls: dels af ett konservatift hof, dels af just denlft konselj, som nationen önskar se ombytt, så är det äfven temligen påtagligt, att denna omgif-!, ning, i samma min som den sjelf är antipo-!p pulär eller sedd med föga nöje af nationen, skall söka att ingifta konungen den föreställningen, att den delen af pressen, af hvilkens! de bekämpas, är orättvis i sina påståenden och f under sina anfall på dem egentligen vill åt konungen. Är det icke då likaså godt, att pressen i stora Och vigtiga fall vänder sig Ome-f; delbart till konungen sjelf, så att Hans Maj:t lg direkt får veta hvad den vill och önskar aflg honom? Det vore ett narraktigt påstående, attld detta skulle gå ut på detsamma som att ned-d sätta konungens värdighet eller skada honom,Y då t. ex. i närvarande fall nationen ganska sär 8 kert ingenting bättre begär, än att få skänka s Konung Oscar hela sin hyllning, och just så-!y d j som ett vilkor för möjligheten häraf önskar, att Hans Maj:t måtte antaga en konselj, somld bemödar sig om att sätta regeringssystemet ilh fullt barmoni med allminna tänkesättet i landet, i stället för att närvarande system snarare luppenbarar en itergång i nämnde hänseende. Tndan manniska äp aknnniv nm. att ooeå hlatta lt