Aftonbladet – 3 januari 1848, sida 3

nen borde vara. Vi förmode, att Olverpostalrektionen upplyser huru sig bärmed förhåller. — Norska tidningar innehålla, att från Skudesnäs hafva underrättelser ingått, som lemna hopp att sillfisket der snart tager sin början. Man hade i flera dagar sett hvalar ute i hafvet, samt fångat en betydlig del sej, hvari funnits nedslukad sill. — Den berömde danske archeologen Finn Magnussen afled den 24 sistl. Dec., 65 år gammal. Han hade isynnerhet stora förtjenster om den fornnordiska och isländska litteraturen. — I danska tidningar läses, att en dansk, hr Rudolph Garrigues från-Köpenhamn, skall i NewYork hafva etablerat en bokhandel, som skall hafva god framgång, och att han är sinnad att äfven söka få den skandinaviska litteraturen utbredd i norra Amerika. UT 7 ud gammalt lustspel, hvars namn vi icke för ögonblicket erinra oss, förekommer en person, som för att undvika ullåta sig öfver vissa kinkiga spörsmål, låtsar sig vara en till stället nyss anländ främling och på allt hvad den andre närvarande personen tilltalar honom endast svarar på ett slags rådbråkad holländska niht ferstahn mein Herr. Man vore nästan frestad att tro, att Dagligt Allehanda blifvit förvandlad till en sådan herr N.ht ferstabn i anledning af den i Aftonbladet nyss före juldagarna förekommande artikeln rörande den konstitutionella ansvarigheten; ty huru tydligt vi än uttalt vår mening, återkommer likväl ett niht ferstahn å Allehandas sida. Amnet äger likväl en så stor politisk vigt, att det blir nästan omöjligt för den liberala tidningspressens organer att kunna samverka till det gemensamma syftermålet, rättstillståndets utveckling i samhället, om de ej först kommit till klarhet och reda med hvarandra, om hvad som bör förstås med konstitutionel 2nsvarighet, och huru det som är i detta hänseende förhåller sig till hvad som bör vara. Allehanda för nyårsaftonen innehåller härom några rätt kuriösa slutsatser af Aftonblade!s artikel, och det vwväsendtiliga af dessa slutsatser finnes i följande mening: Vi vilje blott anmärka, att då man undantager de liberale publicisterne och några för allmänna ärenderna mer intresserade, man i Sverige hittills i allmänhet satt allt för liten vigt vid den konstitutionella ansvarigheten hos konseljens ledamöter och deremot allt för mycken vigt vid Konungens enskilda åsigter, de må då varit klart uttalade eller endast anade. Man har således ej gjort sig riktigt tydligt, att Konungens personliga sympathier och antipathier i ett konstitutionellt land ej få betyda mer än hvarje annat tycke, och följden af detta förbiseende af hvad som egentligen borde förstås med en konstitutionell regering har gjort, att allt missnöje, all obelåtenhet vanligen riktats emot Konungens person och skylldes på hans enskilda åsigter. Till följd deraf har, om någon liknelse förefunnits, ett alldeles obegränsadt hopp fästats vid thronföljaren. Svenskarne hafva således, huru rasande det än tyckts gå, alltid baft sig en räddare in petto, en framtid, hvars hela lycka och säkerhet hängt på en enda person. Folket har emellertid rökt tålamodets pipa och mumlat mellan tänderna: Gud är stor. H. K. H. Kronprinsen skall öppna framtidens slussar och lyfta vår stackars nation, som omöjligen kan reda sig sjelf, upp ur förnedringstillståndet, och han skall af blott nåd skänka oss några rättigheter — med ett ord ille faciet, han skall görat, och vi skola under tiden tåla allt och, när tid blir, prenumerera på hans välvilja genom en omåttlig förtjusning. Det är för att, åtminstone för vår del, hindra förpyandet afen dylik slapphetsoch förtjusningsfeber i förening, som vi icke ämna inblanda Konungens enskilda personliga åsigter, eller påpeka ens möjligheten att sådana kunde vara antinationella. Följden af ett motsatt förfarande skulle blott väcka modstulenhet för det närvarande och ånyo, liksom förut under alla skiften, rikta nationens förhoppningsfulla väntan på Thronföljaren. Det skulle då blifva han, som genom sin upplysning, sin erkända förmåga och sin popularitet en gång i tiden skulle omstöpa hela den beskedliga nationen, som emellertid sjelf icke ansåg mödan värdt att skaffa sig hvarken en någorlunda möjlig representation eller ens upprätthålla sina konstitutionella garantier och aldraminst kunde hafva hjerta till att genom anslagsvägran söka göra folkets intressen gällande; ty framtiden skulle göra allt — ille faciet. Deremot anse vi nödigt att beständigt framhålla Konungens ansvarige rådgifvare, emedan dessa icke böra vara Konungens nådehjon eller bero endast af hans personliga tycke, utan vara män hvilka förtjena och ega nationens förtroende och aktning. Detta kunde ej gerna blifva händelsen med ministrar, hvilka träng sig upp till rikets högsta platser utan annan duglighet än den att kunna hålla upp balansen, och som, en gång hunna dit, äro, för att skenbart sköta sitt maktpåliggande embete, tvungne att af expeditionschefen låta undervisa sig i det aldraenklaste och till och med mottaga skriftliga promemorier öfver hvad man bör tänka i en mängd mål, med ett ord utgöra ett slags avtomater med lön och rang, och som, sjelfmedvetna af sin egen svaghet, söka stärka krediten genom att i tid och otid framdraga Konungens personlighet och således söka skydd bakom hans oantastlighet, under det ryktet om stort inflytande hos Konungen försigtigt utsprides af tjenstvilliga medhållare. Sådant vore ej möjligt, om nationen riktigt visste, mot hvilka den hade att vända sig, då den ansåg systemet förderfligt. Ar det icke sannt, att denna artikel är märkvärdig? Skildringen af rådgifvarepersonalen så: dan den är eller borde vara är ganska lycklig serdeles i den pikanta punkten angående de skriftliga promemorierna om hvad man böt tänka i en mängd mål, hvilka lemnas föredraganden och hvari ministrarne sjelfve med et ord utgöra ett slags automater med lön och Tang, och som sjelfve medvetne af sin eger svaghet, söka stärka krediten genom att i tid och otid framdraga konungens personlighet och således söka skydd bakom kans oantastlighet, 10. m. Vi upprepa ännu en gång, att detta är all deles förträffligt, och till punkt och pricka öf verensstämmer med Aftonbladets åsigter, hvilke Allehanda likväl ej tycks vilja fatta. Men om man också är ense härom, så fölier sedan dar