Aftonbladet – 31 december 1847, sida 3

trädde såsom -enhet i och öfver alla; m. e. 0. att den gjorde sig till partimakt, ej till publik. Dersf revolutionen (Ett Ord, sid. 43), som var en protest af folket — mot att det var uteslutet från regeringen? Nej — mot regeringens förtryck, såsom korporationsenhet eller roakt, såsom befordrande det goda för somliga, hvilket genom sin exklusivitet blef ett ondt för det hela (Litt. Bl. Bihang JM 3 sidd. 18—49): en protest deremot, att blott några i staten fingo deltaga i och inverka på bestämmandet af lag, hvarigenom friheten ej blef rätt, utan privilegium. Deremot, den liberalism, det medvetande, som är uttaladt genom revolutionen, kan sammanfattas i den enda tanken: fordran af den lagligt fria konkurrensen i staten, d. v. s. fordran af att hvars och ens plats i sambället (stånd) kommer att bero på medborgerlig förtjenst; eller fordran af likhet inför lagen och befordran (inflytelse på samhället) enligt förtjenst. Men möjligheten häraf förutsätter såsom oundgingligt villkor, att ingen klass af statens medlemmar (derföre att den är den klassen), kan uteslutas från deltagandet i politiska rättigheter, d. v. s. den förutsätter erkännandet af politisk myndighet åt alla klasser. Med politisk myndighet mena vi den öppna rätten att, under lydnad för gällande lag, fordra en bättre, samt att fritt diskutera om medlen till ändamålets vinnande. Den fordran således, som härigenom uppkommit, utgör fordran af att intet absolut (d. v. s. i följe af ståndet permanent) omyndighetstillstånd i staten må erkännas giltigt; en sådan grundsats är slafveriets; det är dess successiva borttagande, emancipation från detsamma, såsom lagligt erkändt, som utgör de kristna staternas sambällsarbete (Trenne föreläsn. sidd. 18—49, 36; Om Europeiska samhällets begynnelser sidd. 4 följ. Bihang till Litt. Bl. M 4 sidd. 4, 40, 13, 17). Det var under inflytelsen af sådana tankar, som jag år 1840 såsom riksdagsman uttalade min öfvertygelse, att representationsfrågan numera: hvilar på personlighetsprincipen. (Trenne föreläsnin. sid 37.) Jemnför Bihang JV 4 till Litt. Bl. (sidd. 8—40), der alldeles samma förklaring och omfattning af personlighetsprincipen finnes utvecklad; ja, hela denna princip framlades ju af Geijer i en series af artiklar om Representationsfrågan — ej Regeringsfrågan. Detta är således Geijers mening med personlighetsprincipen: den afser alls ej direkte medborgarens förhållande till regeringsrätten eller den publika makten, utsn hans förhållande och ställning till folket. Hvad åter angår organisationen af regeringen för att kunna vindicera den personliga rätten — ingalunda för att kunna upplaga uti sig hvar person, — så blir frågan derom en sekundär, och ej identisk med frågan om sjelfva personlighetsprincipen. Låtom oss se hvad Geijer sjelf derom tänker. I den mån mångfalden af fria krafcer i samhället genom arbetets frigörelse ökas, fordras ock en starkare enbet och föreningspunkt. Att sakna den är amnrki; icke heller vinnes den genom en despotism, vare sig af alla, några få eller en enda; för min del är jag öfvertygadn, att det just är på den fria konkurrensen, inom lagliga gränser, som en verklig och fast konstitutionell monarki kan byggas; liksom denna, å andra sidan, bättre än någon annan statsform bibehåller och bevarar rättvisa åt alla. (Bihang JV A till Litt. Bl sidd. 14—20, Trenne föreläsn. sid. 47.)) Geijer sjelf har således i afseende på regeringen dragit motsatta konklusioner af personlighetsprincipen mot hr P.; hvarföre? Emedan hr P. ej velat eller ej kunnat taga reda på hvad Geijer menar med Personlighetsprincipen, utan nyttjat den i en helt annan betydelse än Geijer, och det oaktadt derur velat draga konklusionen om Geijers samhällsåsigt! Det återstår blott i afseende på denna fråga: beskyllningen mot Geijer att hafva gjort ett nytt affall, att: med några ord fästa oss vid det oevis för denna beskyllning, som hr P. velat emta ur Geijers förordande af det Anckarvärdska-Richertska förslaget. — Sedan Geijer sin första framställning af representationsfråan från personlighetsprincipens synpunkt (Biang till Litt. Bl) anmärkt, att felet vid den Idre representationen var, att sak-intressena lervid framstå utöfver det personliga, samt att let just var genom den rörliga Toörmögenhetens ärmare sammanhang med den personliga förrågan, som tredje ståndet kunde segra i kamen med de äldre — alldenstund det slutligen ock ej är förmögenheten, utan förmågan, som ar och gervärde; sedan han kommit till det esultat, att-grundsatsen för all representation nåste bli: personlig valrätt för hvar och en,lv! om kommit till myndiga år och kan visa sig st afva åtnjutit den uppfostran, hvilken är ound-P: änglig, för att förstå och utöfva menskliga ochhb nedborgerliga pligter (p. a. st: M 4 sidd. 8—410);5C lir det fråga först om en rättvis tillämpningb f denna grundsats; möjligheten häraf, sägera! seijer,. beror på den insigt, att egendom, hvil-ni en man medskäl vill göra till vilkor för ut-! fvandet af politiska rättigheter, ej blott exi-g terar i sin råa, yttre form, utan väsendtligenÅe) ar en ädlare intellektuell och moralisk bety-n else, genom sitt sammanhang med förmågan, 2! vilken innefattar alla de personliga förtjen-m terna, som uppfostran ger vid handen. Sedan i an vidare anmärkt, att lyckliga omständighe-Te VA RR VR — VM mt sc I -—KATA -—I mm AA mA m-. gZ I en 22