Aftonbladet – 31 december 1847, sida 3

YILIUNDND? (LAS. I DD. OO: I. SIA. 400.) Den tredje punkten hos Geijer, mot hvilken Ihr P. riktar sina anmärkningar, är den, att I G-ijer säger natomalitet och religion vara de I framtidens makter, som skola rena och rädda Istaten, samt vidare uttrycker sig så om natioTI naliteten, att den utgjorde den första konkreta Tgestalt, som den på det politiska gebietet först i revolutionen framträdande personlighetsprinI pen antagit, samt att den i nämnde (politiska) Tbemärkelse hvilar på de politiska rättigheternas Tutvidgning, och utgör den nya statsenheten hos I folzet; ändtligen att det var med den uppliflvade nationaliteternas magt, som monarkerna I besegrade Napoleon. — Häremot anmärker hr IP., att nationaliteten ju är lika gammal som hiIstorien, att Nspoleon hade till mägtigaste motIståndare de nationer, som icke hade några poMitiska rättigheter; således — slutar ban — ej Iheller någon nationalitet; att slutligen nationaIliteten nu är mindre än förr, hvilket hr P. söIker visa med exempel af de tre skandinaviska I folkens vänskap, liksom fransmäns och britters, Isamt deraf att turkiska sultan spelar piano och Idrottning Pomare dansar francäser (p. a. gt, Isidd. 757—760.) Härvid möter nu alldeles samma olycka som vid alla de föregående anmärkningarne, att de grunda sig på missförstånd och ytligt genomläsande af den föreliggande skriften. Vi kunna: fatta oss ganska kort vid våra anmärkningar deröfver. 4) Geijer har aldrig sagt, att nationalitet uppkom med franska revolutionen: han har talat om dess upplifvande och förhöjning derigenom, hvilket hr P. förbisett genom den lilla förändring han tillåter sig af Geijers uttryck, att lägga ordet ,förhöjdt, till medvetande i stället för till nationalitet (sid. 758); 2) den mening, hvari denna framträder inom Jen ny makt, är i de inre politiska förbållandena (Ett Ord, sid. 22), hvilket hr P. ej observerat; 3) att preussare och spaniorer af nationalmedvetande stridde mot Napoleon, lärer väl svårligen kunna nekas, — vill hr P. ej inse detta, så kunna vi för ögonblicket ej bjelpa det, men hänvise honom, för nödiga upplysningars erhållande i detta ämne, till en källa, hvars tillförlitlighet vi hoppas att han ej skall jäfva, nemligen Lärobok i nyare Historien af W. F. Palmblad, Upsala 1832, sid. 68, der det heter: i Spanien rönte Napoleon för första gången, att han icke hade att göra med besoldade trupper, utan med en nition, färdig att för sin sjelfständighet uppoffra allt; hvad ryssarne angår, så lära de, enligt samme författare, hafva för det mesta tappat i striderna, men deremot deras vinter besegrat Napoleon (sid. 70): vill hr P. åter undskylla sig med, att det blott skulle vara Geijer, som skulle nödgas neka spaniorer och preussare nationalitet, så hänvisa vi till hvad Geijer sagt sid. 22: nationalitet är något alltför andligt, för att den, tänd på ett ställe och hos ett folk, skulle kunna mätas efter miltal och begränsas efter staternas politiska gränser; men med detta medvetande vaknar ock fordran på politisk frihet, såsom Preussens exempel bevisar; 4) hvad angår den minskade nationaliteten, så bevisas den ej för Europa med exempel af vilda folkslag eller till sin undergång lutande barbarer, hvilka emottaga inflytande af mera bildade nationer; huruvida de öfriga cxemplen ej kunna subsumeras under hvad Geijer (sid. 22) säger om skilda stater af samma nation, som strälva tillsammans, och således vara ett bevis för nationalitetens stigande magt, ej emot den, hemställa vi till hr P:s eget eftersinnande; oss tyckes den saken skäligen klar, t. o. m. i afseende på engelsmän och fransmän, nemligen i förhållande till och för nödig säkerhet mot för dem och deras bildning ännu mer främmande nationer. Vi hafva härmed upptagit och granskat hufvudpunkterna af hr P:s recension; ty det återstående är af föga vigt, och behöfver blott nämnas. Hr P. klandrar Geijer indirecte, emedan han anser honom blott hafva attesterat hvad som är, hvad vi sjelfva kunna förnimma, om vi bafva ögon och öron; troligen derföre, att han anser en riktig och på djupet gående framställning af historiska data och facta kunna ske vutan synnerlig eftertanke, ty någon sådan säger han sig, åtminstone vid vissa förklaringar, ej använda (sid. 732), och derpå lemnar sannerligen hela den närvarande uppsatsen det amplaste bevis. Det tyckes vidare, som han med en viss missbelåtenhet omtalade, att Geijer sitt närvarande arbete talat om tidens ej blott religiösa, utan. ock politiska och kyrkliga fråga. Att den politiska kan hafva sammanhang med len religiösa, tyckes han ej vilja antaga (släsaren rhåller den på köpet); hvad åter angår den cyrkliga, så är ju religionen väsendet, kyrkan ormen, (sid. 706) — och det pathologiska elenentet i hr P:s tankegång tycks hafva förledt onom till den tro, att afhandlingen om väsenlet och formen böra vara detsamma. Resultatet af vår granskning är den, att öfrerhufvudtaget hr P. titlagt Geijer motsatsen af vad denne verkligen sagt, eller åtminstone helt nnat. Hvad värde sjelfva recensionen sedernera kan hafva, torde vara sjelfklart. Vi hafva enomgått denssmma och sökt uppvisa dess eskaffenhet, för alt gifva ett bovis på dess örf:strovärdighet och kompetens i bedömandet f Geijor,! samt för att påminna om den verkga betydelsen af vissa Geijerska satser, hvilka, å detta sätt refererade, hota att alldeles till in sanna mening gå förlorade. Hurudan den