Aftonbladet – 31 december 1847, sida 2

gen beteckna tillvaron af en makt, lik Englands, så voro dess verkningar likväl ej mindre anmärkningsvärda, ej heller mindre ärofulla för vår nationalkarakter, än om vi uppträdt med flottor och härar, i stället för att endast göra vår moraliska inflytelse gällande. Uader nästan alla de stora strider öfver grundsatser, som förekommit inom åtskilliga Europas länder, på de sisiförflutna sjutton åren, kunde England, om det äfven icke omedelbart understöddes af Frankrikes medverkan, dock påräkna dess förklarade neutralitet. Under det sednaste successionskriget i Spanien var Frankrike till namnet vår bundsförvandt, och fastän vi förlorat mycket genom dess styrelses förräderi (streachery) vunno vi deremot något, i franska folkets sympatier. För första gången sedan dynastien Orleans tillträdde tronen, har emedlertid Europa nu sett franska styrelsen i öppet och ohöljdt förbund med de gamla despotismerna, mot folkrörelserna i Schweiz och Ialien. Krakaus uppoffring var första afbetalningen på den stora politiska skuld, som Ludvig Filip iklädt sig såsom priset för Montpensierska förmälningen. Omöjligen kunde Frankrikes namn förnedras djupare, än genom den politik, hvars verktyg hr Bois-le-Comte varit i det ena landet och hr Rossi i det andra. Egen klokhet, beslutsamhet och ihärdighet var allt hvad de frisinnade i Schweiz och Italien hade att uppställa mot en häfdvunnen öfvermakt, hvilken kunde förfoga öfver nästan obegränsade bjelpmedel till militäriskt och politiskt öfvervåld. I fall de frisinnade hade, såsom förut, kunnat påräkna sympati åtminstone, om icke verkligt bistånd, af den makt, som i kontinentalsystemet bildar den stora militäriska motvigten, och borde bilda den politiska, så skulle en lätt, säker och i sina följder varaktig seger hafva belönat ansträngningarna af det parti, hvilket är liktydigt med grundsatsen af det sansade framåtskridandet. Allt detta äfventyrades dock genom franska kabinettets affall och trolöshet. Hvarje hinder, som en bakslug diplomati kunde påhitta, kastades italienarne i vägen, medan de frisinnade i Schweiz hade emot sig allt, utom närvaron af en fransk krigshär. Det ansvar, som vid en sådan sakernas ställning ålåg brittiska tyrelsen, var ganska allvarsamt. På ena sidan hade vi en princip och ett politiskt intresse att understödja; på den andra stodo allierade, hvilka det var vådligt att utan afsigt förnärma, äfven då vi verkligen gjorde dem en väsendtlig tjenst. Öfver öppenheten och lagligbeten i vårt förfarande kan Wienerkabinettet icke hafva hyst ett tvifvel under något stadium af underbandlingarne, medan det nu, undervisadt genom händelserna, icke kan vägra Englands politik det vitsordet, att den utgör fredens och konservatismens sanna skyddsvakt i Europa. Hade icke Englands moraliska inverkan hållit de krafter i schack, hvilka under de sednaste rörelserna i Schweiz och Jtalien hotade att sammanstöta: — hade icke vi förmått att a!råda Österrike från invasion af ett neutralt område på ena sidan Alperna, och att förbjuda (forbid)) Frankrike detsamma på den andra — huru skulle det då stått till. med verldsfriden i närvarande ögonblick? . Vi äro öfvertygade, att Österrike icke skall taga parti för Frankrikes närvarande försök att hålla inbördes kriget i Schweiz wid Uf. Frankrike åsyftar uppenbart att på en konfetens återvinna åt jesuiterna de positioner, som de förlorat på slagfältet. Af en framför oss liggande uppsats i hbofjournalen upplyses tydligt, att Frankrike ernar, genom återupprifvande af en afgjord fråga, om möjligt bringa de andra makterna i förvirr. ng. Men till ett sådant företag finnes ej en skymt af förevändning. Franska styrelsens egen not sätter detta sjelf utom allt tvifvel. Hvad erbjuder väl denna notit de stora makterna, såsom ändamål för deras förmedling? Jo: att återställa fred och sämja emellan de kantoner, hvaraf edsförbundet består,. Men fred och sämja äro redan återställda; ingen enda kanton befinner sig vidare i söndring med det hela. Likaså äro de öfriga klagopunkterna undanröjda, dem Frankrike uppräknar såsom ännu tillvarande. Noten föreslår: de sju kantonorna skola hos påfven anhålla, att han måtte afligsna jesuiterna ur Schweiz. Nå väl: de sju kantonerna må derom anhålla hos påfven eller icke, och påfven må bifalla deras anbållan eller icke, — vi tro att de fem europeiska stormakterna svårligen behöfva sammanträda till konferens, för att bedja sju schweiRE RATTEN TNE NEN RER SNES RENA TA