Aftonbladet – 31 december 1847, sida 2

låter både honom och dig. Om han blir lyckligare med dig, o så vill jag lemna min plats vid hans sida, då jag ej mera har något rum i bans bjerta. En laglig skiljsmessa skall slita det sista bandet — var då lycklig, o Gertrud, och meddela din sällhet åt honom — låten icke den förskjutnas tårar förbittra eder sällhetsdryck! Himlen vare lofvad! Dessa förebråelser äro bittrare än dem jag förtjent. Lyft upp dina ögon, Helena, bedragna, men endast af dig sjelf bedragna qvinna! Se på mig och tro mig, då jag förklarar, att dna misstankar äro drömbilder, din mans kärlek till dig oförändrad, och hans ovetenhet om min förklädning så fullkomlig, att han är svartsjuk på mig för din skull Helena kände, att detta ögonblick var sanningens och räkenskapens. Sjeliva stormens dödsskrän förmådde ej öfverrösta sanningens och fridens förenade englastärmsmor, dom hon med ens förnsm i sitt hjerta. Nedsjunkande för Gertruds knän, utropade Kon hönryckt: Haf tack och välsigne!se för denna stund! Om det också vore den sista, så vet jag nu, att jag kan tro på den jag älskar. Du har nu intet förbrutit mot mig; förlåt mig blott min grymma misstro, så äro vi systrar! Gertrud upplyfte med svigtande armar sin lyckliga rival, och lade hennes hufvud mot sitt bröst; hon tyckte att detta bröst ville sprängas, men ej mer af smärta; en känsla af storhet, af höngifven uppoffring rörde sig derinom, med nyväxta vingar, sträfvande ur stoftetzs iill oändlighetens verld. Edmund hade qvarblifvit på däck, en-am med de gnyende elementerna och sina qvalfulla tankär. Han började snart finna sina 2nsträngningar otillräckliga för båtens räddning. Och dess dyrbara innehåll! Den tanken, att Jonas och Helena skulle kunna blifva räddade tillsammans, reste sig mörk, en frestande ande, inom hans