Aftonbladet – 31 december 1847, sida 2

Hon föresatte sig! Hon visste ej, att den förstämda ton, menniskan anslår på lifvets harmoniska skala, ej mera är i hennes makt; dess mångdubblade eko rullar fjerran bort, och uppstiger med anklagande röst till domarens thron. Lycksaligt, då den försmälter i benådningens fridfulla gensvar! Seglingen gick fort och lyckligt, ända tills mot natten, då stormen på dånande vingar förde sina budskap mellsn de jagade molnen och de upprörda vågorna. Allt högre och högre tycktes de resa sig bakom hvarandra — en rörlig fruktansvärd, växande amfiteater. Helena hade gått ned, och sittande på sin bädd försökte hon hindra sitt lilla vaxljus att stötas omkull och släckas, vid båtens krängningar och luftdraget. Hon försökte äfven att läsa, men stormen utom och innanföre skingrade som oftast hennes tankar; vid båtens tilitagande häftiga rörelser förmådde hon dessutom ej längre hålla boken stilla och skulle äfven ha öfvergifvit hoppet alt kunna bibehålla det lilla vänliga vaxljuset i sin lykta, om ej dörren i detsamma öppnats och Jonas störtat in. Ni sitter här som ett helgon, ensamt lugn, upplyftad cch ljus, under det fiendutiga elementer rasa omkring er, utropade den inträdande, Det är derföre jag tager min tillflykt till dig), forifor Gertrud i vekare ton. Jag känner att en afgörande stund nalkas; dessa mäktiga röster susa ej förgäfves genom ryraden. Helena! både dessa och inre röster mana mig till försoning. till godtgörande, så långt jag förssår. Du har lidit för min skull, oskyldigt har du det; men innan du kan uitala förlåtelsens ord, måste du först höra bekännelsens — 0 tra mig, långt svårare att uttala än de förrale — wSpar dig denna pliga; jag vet allt; den tyske kaptenen har igenkänt dig. Du är Gertrud de Val, du är min makes älskarinna. Grymt baf-en j bedragit mig begge tvi; men jag för