Aftonbladet – 30 december 1847, sida 2

alt grefve Jakob Spens i ett längre snförande bemötte -kammarjunkaren Rääfs anmärkningar vid de nya krimivallagförslagen. Statsutskottets memorialer, JV 6, om de ökade kostnaderna för Riksståndens ordförander, J4 7, om riksdagskostnadernas: bestridande, och J4 8, om aflöningen för Riksståndens och Utskottens betjening, föredregos och biföllos; under föredragningen af. det första, öfverlamnade landtmarskalken klubban åt. grefve Henning Hamilton. Vid föredragningen af grefve Rosens motion, om anläggande, till en början, af en jernväg emellan Hjelmaren och Wenern, yttrade hr v. Hartmansdorff, att han ansåg slutet af denna motion, hvilket lydde så: att Ständerna må hemställa, det ville Kongl. Maj:t, efter företagen pröfning, göra den framställning till Rikets Ständer, som, Kongl. Maj:t funne lämpligast, vara olämpligt, emedan det icke uttrycker någon önskan, utan blott att Ständerna vilja erinra Kongl. Maj:t om att tänka på saken. Detta vore ett sätt att se saken. Ett annat sätt vore, att Ständerna ej veta hvad de vilja, men önska att få rördt uti ämnet och att få veta hvad Kongl. Maj:t tänker. Friherrö Hugo Hamilton trodde åter motionärens mening hafva varit, icke att ständerna skulle lemna saken så handlöst ifrån sig, utan att utskottet derom skulle inhemta alla möjliga upplysningar i ämnet och derefier uttala sin tanka. Sådane upplysningar visste friharrn, att motionä:en vore både villig och i stånd att lemna. För öfrigt förordade frih. lifligt jernvägars anläggande. — Motionären upplyste, att frih. Hamilton fullkomligt rigtigt uppfattat bans mening med motionen, den han ej kunnat gifva bestämdare form, emedan han icke kunde känna de åsigter; regeringen hyser, synnerligen hvad nationalförsvaret angår. Han förklarade sig villig att för utskottet framlägga det inom några dagar färdiga kostnadsförslaget till den i motionen omnämnda jernvägen. Derefter förekom diskussionen om grefve v. Stedingks motion ang. utvidgad samvetsfribet;till hvilken vi skole återkomma efter protokollets justering. — En episod föreföll vid dess slut. Hr Bruce uppsteg nemligen, sedan diskussionen redan ansågs slutad, och yttrade något om att ingen menniska borde hindras från att utöfva sin andakt. Härvid blef ban afbruten af starka rop på proposition. Hr Bruce: Propositionen är den, att jag får citera en vers... Höga rop: Proposition! proposition! Hr Bruce: Propositionen kommer -strax, och den är... Proposition! proposition! Hr Bruce: jag anhåller ödmjukast, att få citera min vers. — Och hr Bruce fick ändtligen citera sin rätt vackra vers. En af samme hr Bruce väckt motion om ersättning åt de norska undersåter, som lidit förlust af svenska trupper under 41844 års krig, gaf derefter anledning till en diskussion mellan friherrarne Jacob och Rudolf Cederström, som ville att ståndet skulle vägra remiss, och hrr Munck af Rosensehöld, frih. Styrbjörn von Stedingk samt hr Prytz, hvilka af olika skäl talade för remiss, som slutligen beviljades. — Hos Ridderskapet och Adeln föreföll i går eftermiddag en icke lång, men rätt liflig diskussion emellan presidenten von Hartmansdorfl Jå ena, och baron Raab, A. C., br Åkerman och hr Hjerta å den andra sidan, i anledning af den förstnämndes motion, att till förekommande af den villervalla, som enligt rmotionärens tanka skulle uppstå af den nya straffl,gens antagande såsom overkställbar, och det lidande för hvilket sambället dymedelst skulle blifva blottställdt, de vid 1840 —44 årens riksdag afskaffade kropps: och skamstraffen måtte, med vissa möjligen behöfliga mildringar för ringare förbrytelser, återställas intilldess m:n bunnit pröfva verkan och lämpligheten af den nya strafflagen, samt all denna pröfning skulle anställas derigenom, at det af nåd tillåtes vissa dömda brottslingar att i stället för de gamla, undergå de nya straffen hvilket kunde ske å de för ransakningsfångal bygda enszmhetsfängelser. Motionären utgick härvid ifrån den kuriös: förutsättningen, att erfarenheten skulle visat, at da svamla kronnsoch skamstraffen hättre heva