Aftonbladet – 30 december 1847, sida 2

tålamod fördrog en sjuklig fasters nycker, Emellan dessa unga uppstod denna rena, lugna och djupa kärlek, som bildas då själarnas tankar, känslor och förmögenheter, passa för hvarandra liksom strängarna i ett instrument. De behöfva icke klinga i samma toner, men förenade utgöra de ett harmoniskt ackord. Vi veta att dessa två blefvo man och hustru, för att vidare pröfva om sympathiens strängaspel skulle hålla stämningen. Men stickars Gertrud förlorade sin far, och med honom hvarje öm förbindelse. Den nya verld, der han infört henne, hade hon aldrig älskat. Hon blef der, i sitt sinne, evigt ensam, som hon uttryckte sig till Edmund i trädgården. Vid fadrens död, sedan hennes första våldsamma sorg lagt sig, började tanken på Edmund att återvakna hos henne. I hela verlden var han ännu den enda varelse hon ej betraktide som främling; hon visste intet af hans sednaste lefnadsförhållanden och hoppet om en försoning, en återförening hviskade med det förflutnas ljufva röster i hennes inre. Oberoende och rik, kunde hon nu följa sina egna infall utan motsägelse. I sällskap med den gamla negrinpan, som åtföljt hennes moder från Westindien, reste Gertrud de Val ännu en gång öfver till Sverige. Hon inflyttade för någon tid i den boning, der hennes tidigaste ungdom förflutit. Dess vårdarinna var nu. hädangången; huset och trädgården vittnade om öfvergifvenhet och förfall. Det var: här, Gertrud erhöll vissheten om sina förhoppningars fåfänglighet. Hon hörde med konstladt lugn, men tillika med ett slags brännande begärlighet, berättelsen om Edmunds giftermål, om: hans husliga lycka, om den unga hustruns älskvärdhet och skönhet. Jag kan icke lefva längel, var hennes första ord då hon blef lemnad ensam med sin förtrogna, den gamla negrinnan. Mitt unga barn icke säga så, förmanade Maddi. För öfrigt inget menneske dö af sorg.n Så kan man dö af sorgens följder. Jag har beslutit att dö.