Aftonbladet – 29 december 1847, sida 2

10 RV SEED ANAMMA MAA I menskligheten 7). M Det nya lagförslaget har, långt ifrån att följa dessa I grundreglor, utgått från abstraktioner, skilt sig så långt möjligt varit från våra förra lagar, och utan lallt behof förändrat straffens art och sätt, brottens -ljemförelse, till och med deras namn och beskrifning. Detta förslag känner icke försoningsläran 5): ingen skymt deraf är qvarlemnad. Den straffade beI höfver ej hädanefter erkänna sin synd, eller försoInas med Gud, Hans kyrka och församling. Inför .Idessa erfordras således ej heller något afbedjande, I hvilket vi likväl anse oss pligtige göra vid den lobetydligaste och mest tillfälliga oförrätt, ja äfven ohöflighet mot en like. Vådadråpet behöfver ej heller någon försoning, emedan på denna tidens glatta samveten ingen oro öfver ett lappri, sådant Isom ett menniskolif, lärer kunna sig ingnagza. BöIterna för dulgadråp, innebärande både en kraftig I väckelse till banemannens upptäckt och, i fall så ej skedde, en rening af den skuldbefläckade orten, äro lock uteslutna ). Detta förslag känner ej den sanna äran ?). De Inesligaste tilltag och listens kallblodiga anläggningar äro långt lindrigare bestraffade än passionernas Tvåldsgerningar. Ett skamligt brott belägges ej längre med skamligt straff. Aran är lika för den Iskuldbefläckade som den oskyldige. All skam för Iskedd gerning, all blygsel att den begå, äro med omsorg undanröjda. Detta förslag har vågat sig långt inpå definitionernas snarbelagda område, hvilket en klok lagstiftare, så mycket möjligt är, undviker att beträda, Jemedan han städse löper fara att antingen utestänga casus som borde inbegripas, eller inbegripa dem som borde vara uteslutna ?!). Exempel på dessa oundvikliga följder äro redan anförda; andra och långt betänkligare finnas i det farliga 3:dje kap. lom försök till brott. ) Uti förordningen om strafflagens införande unIdantagas: Grundlagens stadganden; åtskilliga SSJutur Missgerningsbalken; Krigslagen; fel och försummelser vid Kongl. Hofven; dito af embetsoch Itjenstemän, i vissa fall; disciplinära straffen vid Iskolor; ingrepp uti kronans skog och jagt, samt brott i afseende på bruk af kronans jord; allt i I följd af brådskan med ett förslag som, om det nåI gonsin bordt till pröfning förekomma rätteligen skolat uppskjutas till dess alla de undantagne lagarne m. m. kunnat samtidigt och likstämmigt sammanljemkas, men nu ländande till ökad oreda och störIsta orättvisa mot dem som skulle vara underkastade dessa interin.s-lagar, med deras för alla andra förkastade strängare straff ??). Sistnämde förordning pag. 12 bekräftar med någon redaktionsförändring den 24:sta af 40 kap. Rättegångsbalken: att brottmål, svårare eller mindre, ransakas och dömes der gerningen gjord är, Jehvad rätt han eljest hörer till som brutit; men sina busar. I den närvarande är det kommunismen; som gastkramar de förskräckta. Den lär dock ej så farlig, om man vigar se den i synen; men med flatskratt fördrifves den icke, Allt, som går för långt, får en reaktion emot sig. Detta är den naturliga reaktionen mot rikedomens och den uppblåsta sig så kallade intelligensens öfvermod. När man sätter sig på alltför höga hästar, äfventyrar man att fella. Inarx, för hvilkas lyftning och förädling man vill Igöra så litet, att man till och med skäller på filantropien (menniskokärleken), för dess bemöI danden att förbättra deras belägenhet? Hvarföre yfvas så mycket, för det man — oftast af sluopen — fått några sedelbundtsar, några jordbitar, en liten smula bildning (falsk eller sann), mer än hopen? ;! 47) Opinionsyttringar bar man, gudnås,i alla tider haft förargelse af, under en form eller annan. Fordom dundrade de från predikstolarna, t. ex. när salig lagman Röääf fick höra en tingspredikan: om ett orättfärdigt väsende uppå rättvisones säten. Men den gick förmodligen — såsom alla opinionsyttringar böra gå andra. , 48) Det låter styggt att höra hr Räf tala om försoningsläran. Hela hans storverk, pösande af adelshögfärd, öfversittareanda och menniskoförakt, är ju en uppenbar travestering af denna rena, ädla, gudomliga lära, — hvilken i sin höga enfald förkunnat det djupt ingripande försoningsmedel, att alla menniskor äro bröder, utan andra anor, än att vara barn af samma himmelska fader. 49) Man kan här se, att hr Rääf är en man 2f gamla testamentet. 30) Den sanna äran är någonting helt annat, än hvad hr Räåäf kallar ära. Om den förra torde lagförslagets författare ej hafva behöft hr R äfs föreläsningar. 31) Det vigtigaste i en brottmålslagstiftning är, att noga bestämma och beskrifva hvarje brotts karakter, på det man ej i lagskipningen må kunna tillskapa hvad som kallas konstrukLL. FELT LER GE Ae em meon ww tyckligt indraga gerningar, dem lagstiftaren ej haft för afsigt att red straff belägga. Detta vet rättnu hvar juris studiosus, om han låst aldrig så liet i sin vettenskap. Men huru ww ere mm ee fl R gärde större straff, än lagen medgaf, bör ju hd träffa, äfven då han ej gjort något, som det varit lagens mening att förbjuda. Det ena är hvarken mer eller mindre befingdt, än det andra. j 52) Sent eller aldrig lär väl den dag komma, då nya lagar i lagstiftningens serskilda grenar på en gång kunna införas. Det är godt, om man sminingom kan få fram ett och annat tveka då man cåcsnam hittills varit och mo emwe i Lari M AK Rå re Ae Hvarföre håna de vanlottade, de råa naturer-— in genom det ena örat och ut genom det tiva brott, d. v. s. under brottmålslagen godskulle det kunna fattas sf hr Rääf? Den, som! funnit det hafva varit en god tid, då man beej heller se illa på, om lagen så skrifves, att! man kan med straff komma åt den man villi