Aftonbladet – 22 december 1847, sida 6

HR KONSERTMÄSTAREN RANDELS KONSERT PÅ KONGL. TEATERN. Bland vårt lands tonkorstnärer finner man väl få, som så väl hos allmänhet som hos konstbröder förvärfvat sig mera odelade och varaktiga sympatier, än hr Randel. Dessa sympatier äro ej entusiastiska, ej stormande, men bjeriliga och sanna; main elektriseras väl ej ofta af hans talsng, men man emottager dess uppenbarelser såsom en kär göst, som ständigt medför trefnad och glädje, och från hvilken man alltid skiljes med saknad. Hr RB. tillhör som virtuos och kompositör så väl den äldre som nysre tiden: hans allvarliga konsträrsriktning, hans grundliga vetande, som närmat honom till det klassiska gebietet, har icke hindrat honom att tillegna sig det goda af dagens företeelser, men väl bevarat honom frin dess dårskaper. Han har derigenom förblitvit lika fri från pedanteri som modern flärd och sålunda förvärfvat samma popularitet bos anhängarne af de mest skiljaktiga musikaliska trosbekännelser. Den konsert, hvarom nu är fråga, var arrångerad uti en i allmänhet härmed öfverensstämmande anda. Konsertgifvaren gjorde sitt irträde med en af konom sjelf komponerad violinconcert, eller egentligen de sista satserna deraf: recitativ, endante och rondo. Denna komposition har förut med bifall varit börd, och om vi än, hvad uppfinning och egendomlighet vidkommer, icke just kunna räkna den bland hr R:s yppersta arbeten, så berättigas den likväl alltid genom sin vackra, korrekta form, sin rena styl, till en aktningsvird plats blend solid violinmusik. — En effektfull variationspjes för 2 violiner af Kelliwoda, på ett utmärst sätt utförd af konsertgilfvaren och hr dAubirt, var hr R:s andra nummer, och i det tredje återfann man hr RB: alltid gerna börda fantasi öfver svenska mnationsalrmelodier. Man kunde vid denna komposition anmärka, att introduktionen är något lång och derjemte i andan icke rätt öfverensstämmande med de melodier den skall ioleda: författarens intagande idyll skildrar mera ett sorglöst herdelif i södrens blomsterdal:r, än den nordiska raturen med dess lika skösa, men djupsinnigare poesi. Men med de fosterländska melodiernas iuträde försvinna också genast författarens sydländsks fantasier : på de enkla tonernz:s grund uppbygger han e:t ypperligt konstverk, genom hvilket de allvarliga nordiska dragen gå som meta!lådror, blott erhållande en lifligare glans genom barmoniernas och instrumentationens förtriff