Aftonbladet – 22 december 1847, sida 5

ber betala en million schweizerfranker i krigsersättning samt att ställa säkerhet för det öfriga af denna ersättning, hvilken, måttligt beräknad, öfverstiger ytterligare tre millioner; det ena och andra till fördelning efter det inom Edsförbundet vanliga förhållandet kantonerna emellan. Enligt detta förbållande betslar Luzern 37,350 francs för hvarje 1750 francs som Uri ger; och då de öfriga 5, med unodantag af Freiburg, erlägga föga, så träffar inemot halfva krigsersättningen Luzern ensamt, eller 2 millioner. Hvem är nu skulden till detta? Utan tvifvel de, som afslöto söndringsförbundet och godkände det. Men foket blef det aldrig förelagdt till godkännelse. Visserligen kan folket ädelmodigt efterskänka de skyldige allt celler en dei deraf; men tillfrågas derom måste det dock,. De förbittrade partierna slunga i tidningarne beskyllningar emot hyarandra för omenskligheter, som skola blifvit begångna under kriget; största delen deribland erkännas likväl, äfven af berättarne sjelfva, för blotta rykten. Följande uppgifter äro de enda, hvilka anföras såsom tillförlitliga. I Sunsee sköt en luzernsk bonde ur en vindsglugg på de genomtågande Thurgauertrupparne, och dödade en man. Bataljonen gjorde nu halt, utan att befälet förmådde hindra det, omringade gården, drefvo ut alla invånarne, utom skytten, som blef instängd, och påtände sedan huset. Hela den luzernska småstaden Malters var nära att få röna samma öde; tropparne från Bern ville nedbränna den, emedan en mängd af deras landsmän, som tillhört friskarorna, men blifvit sårade och fångna, hade här blifvit ibjelskjutna, nedhuggna, eller pinade till döds, natten emellan den 4-och 2 April 4845. Med yttersta möda kunde Cchsenbein afböja hämnden; cet skäl, som slutligen verkade, var att hämnarne förnedrade sig tili likhet med dem, mot hvilka hämnden utöfvades. Manskapet tågade nu i stället till kyrkogården, der deras slagtade landsmän hade blifvit sammanvräkta i en gemensam graf, och sjöngo några sorgvisor öfver dem. I Freiburg blefvo flera ingvarterade Bernare förgifna af sitt värdfolk; men icke svårare, än att fältläkaren förmådde rädda dem. Deremot lyckades ett dylikt förgifningsförsök i Entlibuck, en ibland de mest fanatiserade orterna i Luzern. Der inträffade äfven en annan mordscen. En till reserven från Bern hörande goldat, som deltagit i friskarornas tåg iemte sin bror, bade tillika med denne blifvit fången och förd till Enatlibuch; brodern var sårad och en bondhustru lät sin man och en granne hålla bans armar, medan bon sjelf slog honom för pannan med en spikklubba (,Morgenstern) under utropet: Jag vill också utföra herrans verki Den icke sårade brodern lyckades undkomma; men igenkände nu gvinnan, och stötte ned henne med sin bajonew. När Bernarne, under sitt tåg i kanton Tessin, ryckte in i småstaden Airolo, råkade en ung qvinna, som var gift för några veckor sedan, satt titta ut genom sitt fönster; en af skarpskyttarne sköt henne genom hufvudet. Dagen derpå, när hon jordfästades, och, efter italiensk sed, bars i öppen kista till grafven, berättas mördaren sjelf hafva gråtit vid åsynen af det svartlockiga och ännu såsom lik bildsköna offret. Stegqwart-Miller berättas nu hafva till Luzern återsändt statsrådets sigill jemte några andra offentliga sigiller, som ban medtazit på sin flykt, äfvensom statskansliets (anakassa. Den 4 December återkom Jikaså den af honom medtagna, åt Luzerp såsom -en af edsförbundets 3 förorter konstitutionsenligt -anförtrodda afdelningen af edsförburdets krigskassa; älvensom kanton Luzerns evskilda statskassa. Vid inventeripgen saknod:s dock 224000 schweizerfranlker, i guld och banknoter. Otver Siegwart Millers och hans närmaste medhjelpares flykt hade men fått närmare upplysningar, hufvudsakligen genom en af Aussb. Allzemeine Zeitungs konservative korrespondenter i Luzern. Vid första tidningen om stormningen mot skansarne vid Gislikon träffade Siegwart de mest brådstörtade anstalter till sin afresa. Säckar med penningar och spanmål inlastades med yttersta brådska i ångfartygen; Siegwart, som försett sig med en vakt ur iuzernska jägarebataljonen, kunde knoappt vänta tills macbinisten fått ångpannan i sjudning. Omkring 50 nunsor, större delen af presterskapet, 4 jesuiter, regeringsrådet Haust och hans far, Bernhard Meier m. fl. stodo redan på däcket, och oupphörligt tillströmmade nya flyktingar från Rothenseegatan; slutigen äfven de begge såsom fältprester anställda jsauiterna Roh och Damberger, samt kapucinern Veresuad. Pater Verekund var käntonens vältaligaste ch mest populära predikant; han hade ständigt rån predikstolen förkunnat söndringsförbundets seger åsom ofelbar, ech icke litet bidragit att uppelda jöndernas mod; han var sjelf tillstädes i fäktninarne vid Muri och Gislikon. När han såg, att äfen den sednare misslyckades, smög han sig derifrån ch kom i skymningen med nedsänkt hufvud till ngfatiyget,. Öfver höjderna vid Mussegg och Weemli-klostret glödde natthimmeln af återskenet från e i brand skjutna gårdarne Roth och Honau, när ngfartygst, kl. 9 om aftonen, lade ut från Luzarns ik, med Siegwart, jesuiter, nunnor, kapuciner, pen